torsdagen den 31:e januari 2008

Värt att veta om Rubiner

Värt att veta om rubiner.

av Urban Lundberg 2009-02-13


Rubin

Fakta
Kategori
Mineral
Kemi
Aluminiumoxid Al2O2
Färg
Röd
Streckfärg
Vit
Kristallsystem
Trigonala
Brott
småmussligt, splittrigt, ojämnt.
Mohs
9
Ljusbrytning
1,766-1,774
Dubbelbrytning
0,008
Spaltning
Ingen
Densitet
3,97-4,05
Dispersion
0,008
Smältpunkt
2 050°C

Rubin är en värdefull ädelsten, en röd variant av mineralet korund (aluminiumoxid).

Den röda färgen orsakas av mycket små mängder krom, men den kan ha en brunaktig ton.

Namnet härleds från det latinska ordet för röd, ruber eller rubrum.

Äkta rubiner är mycket exklusiva, men syntetiska stenar kan skapas med till ett mycket lågt pris.

Andra korunder är safir, stjärnsafir och stjärnrubin.

De två senare är mestadels mjölkiga safirer eller rubiner av gråblå eller lilaröd färg som visar en sexuddig, rörlig ljusstjärna vilken tydligt framträder i koncentrerat sol- eller lampljus.

Stjärnan uppstår av nålar av Titanoxiden Rutil, eller som man på senare tid upptäckt, järnoxiden Hematit.

Det är främst de svarta Stjärnsafirerna från Thailand, Australien och Afrika som får sina stjärnor av mikroskopiska Hematitplattor.

En sexuddig stjärna kommer av att rutilnålarna eller hemaitplattorna bildats och utvecklats i tre riktningar. I sällsynta fall finns både hematitplattor och rutilnålar i stenen. Eftersom dessa inte bildas i samma vinklar uppstår då två stjärnor på varandra, eller vad man brukar kalla en dubbelstjärna. Stjärnan blir då en tolvuddig stjärna.

Ytterligare en variant av Korund med egen namn finns, nämligen Padparadscha. Namnet sägs härstamma från det singalesiska ordet för Lotusblomma, ett namn som beskriver stenens färg. Det enda som kännetecknar en Padparadscha är en färg med både rosa och orange i. De allra finaste Padparadschorna är värdefullare än de finaste blå Safirerna, och hittas främst på Sri Lanka. Nuförtiden är dock nära 100% av alla "padparadschor" Värmebehandlade på mycket högvärme samt med tillsats av grundämnet Beryllium i pulverform. Detta gör att de från början grå-grönaktiga stenarna antar Padparadscha-färg. Det är tveksamt om dessa kan klassas som äkta Padparadscha.

Fyndigheter av Rubin finns i Afrika, Grönland, Asien och Australien. De största rubinfyndigheterna finns i Myanmar, Sri Lanka och Thailand, men äkta rubiner har även funnits i delstaterna Montana och South Carolina i USA. Spineller kan ofta finnas i samma område som rubiner, och ofta tas dessa miste på.

De finaste röda spinellerna kan dock ha samma värde som genomsnittliga rubiner, men är extremt sällsynta i storlekar över ett fåtal carat Dock är inte längre fyndigheterna nu, desamma som för ett decennium sedan.

Nu är Madagasgar den största källan, följt av de traditionella: Sri Lanka, Thailand, Vietnam och Burma.(Men då främst Mong Hsu, inte Mogok som historiskt har varit den viktigaste källan)

En ny fyndort har nyligen hittats i Dodoma, Tanzania med Rubiner med ljust röda rubiner i mycket bra kvalitet.

Rubinerna från Madagasgar och Mong Hsu har till största delen så dålig kvalitet och färg (ogenomskinliga brungula klumpar fyllda av sprickor) att de måste värmebehandlas på mycket hög värme, ibland med tillsats av beryllium, och fyllas med glas för att kunna slipas och säljas som ädelstenar.

Värdet på dessa stenar är runt en tiondel av vad en naturlig, endast värmebehandlad, sten hade kostat, och mer information om behandlingen följer nedan.

Situationen gällande rubiner, samt ädelstensbranschen på det hela taget, har på senare år har varit föremål för radikal förändring. Numera är uppskattningsvis över 95% av rubinerna på världsmarknaden fyllda med blyhaltigt glas för att dölja sprickor, förutom att de är värmebehandlade i en värme som gränsar till rubinens smältningspunkt.

Endast en minoritet av dagens gemmologer, och än mindre känt är det bland allmänheten, har kännedom om detta faktum, trots att bland annat Richard Hughes (författare till boken Ruby & Sapphire) har författat en uppmärksammad artikel i ämnet. Som resultat av detta har rubiner som endast är värmebehandlade blivit en sällsynthet (observera att majoriteten av dessa glasfyllda rubiner säljs som normalt värmebehandlade) främst på internet. Dock går naturligt värmebehandlade rubiner fortfarande att få tag på via mer kvalitativa medium. Iaktta försiktighet vid köp, oavsett var du köper och hur mycket du betalar.

Rubiner har en hårdhetsgrad på 9, och endast diamanten överträffar dem i hårdhet. Deras värde bedöms efter flera kriterier, som storlek, färg, klarhet och slipning. Färgen bör vara djupröd och bra färg är viktigare än absolut renhet. Ingen naturlig rubin är felfri.

En vanlig uppfattning bland lekmän, och även vissa många kunniga i ämnet, är att syntetiska (konstgjorda) är helt felfria. Detta är inte tillnärmelsevis sant. På senare år har många företag och privatpersoner skapat förfalskningar med inneslutningar för att likna naturliga Rubiner. Därför krävs en mycket skicklig gemmolog för att skilja mellan en syntetisk och naturlig rubin.

Detta kan göras på två sätt: Ingående analys av rubinens inneslutningar i mikroskop eftersom inneslutningarna i naturliga och syntetiska rubiner ofta skiljer sig åt en aning på olika punkter, eller med mycket avancerade instrument.

Syntetiska rubiner används till laser och urverk.
Världens största rubin är Rajaratnarubinen, som väger 2 475 carat (495 g). Neelanjalirubinen är den största dubbelstjärnerubinen, och väger 1 370 carat (274 g). Båda dessa ägs av G. Vidyaraj från Bangalore, Indien. Om man räknar ogenomskinlig korundum som rubin har dock enormt mycket större exemplar påträffats.

Karbunkel
Rubin kallades förr ”karbunkel” vilket emellertid även var benämningen på andra starkt glänsande, rödfärgade ädelstenar såsom spinell och granat.
Rubinen (karbunkel) omnämnes redan i Bibeln (Andra Mosebok 28:18). Albertus Magnus skrev på 1200-talet att rubinen hade en sådan kraft att den fick gifter att gå upp i rök, och Hildegard av Bingen trodde att den skyddade mot djävulsverk och sjukdomar.
(Texten är översatt från den engelska artikeln och utökad med Hans Biedermanns Symbollexikonet) En genomgående uppdatering utfördes av Johannes Orstadius 8 augusti 2008.

Sidan ändrades senast den 13 november 2008 kl. 15.58.

RUBINEN

Rubinen har fått sitt namn pga sin röda färg (lat. rubeus=röd). Det färggivande ämnet är krom som vid brunaktiga toner även kan bestå utav järn. Den röda färgen skiljer sig beroende på fyndigheterna. Det förekommer namn som Burma-rubin och Siam-rubin, men dessa namn är enbart att betrakta som olika kvalitetsbegrepp.

Den mest efterfrågade färgen är duvblodsrött.

Bilden visar diverse vackra ringar infattade med rubiner, safirer, smaragder samt diamanter.

Priset ökar med stenens storlek, precis som för rubiner och diamanter.

Det finns även korunder som kallas för stjärnrubiner.
Dessa innehåller nålformade inneslutningar och kan i vissa fall om de slipas som en cabochon (en välvd slipning) uppvisa en sexuddig stjärna ovanpå stenen.
Stjärnrubiner varierar i färg från blekt rosa till djupt rött.

Om stenen har fin grundfärg så blir stjärnan otydlig och tvärtom.
MINERALET.

Bilden visar olika sliptyper, samt råstenar av äkta rubiner.

Rubiner i sin naturliga omgivning!


Bilden visar äkta rubinmaterial.

Mineralet KORUND är en aluminiumoxid och tillverkas i mycket stor utsträckning på syntetisk väg sedan 1900-talet.

Främst då till industrin, till klockor t ex, men en del användes även till konstgjorda ädelstenar.

Äldre Synteser uppvisar alltid inneslutna gasblåsor, färgerna som inte ser naturliga ut är ofta ojämnt fördelade över stenen.
Nyare Synteser är bättre gjorda och kräver oftast mikroskåp för att man kunna avgöra ursprunget, det krävs ingående kunskaper om man skall kunna avgöra om det är en syntes eller ej.

SLIPNING.


Bilden ovan föreställer en ovalslipad rubin.

Ett av slipsätten för korund är den välbekanta runda brilliantslipningen med 33 facetter på överdelen (kronan) och 24 facetter på underdelen (basen) alltså 57 facetter totalt.

Slipsättet kallas för Brilliantslipning.
I dagligt tal benämns ofta diamanter felaktigt för brillianter.
Den rätta benämning skall vara brilliantslipad diamant om den nu har 57 facetter, detta eftersom brilliant är ett slipsätt och inte ett mineral.

Korunden slipas också rektangulärt (med avfasade hörn).

Trappslipningen som även kallas för smaragdslipning eftersom smaragden ofta slipas på detta sätt.
Färgen kommer då bäst till sin rätt.

Det vanligaste slipsättet är dock den blandade slipningen eller Ceylonslipningen med kronan brilliantslipad och basen trappslipad.

En illa slipad sten reflekterar inte ljuset på rätt sätt och mycket av den inneboende skönheten går förlorad.

VIKTEN.

En korund på ca en carat (200mg eller 0,2gram) är en mindre sten till volymen än t ex en diamant som också väger en carat.
Anledningen till detta är att en korund har högre specifik vikt eller densitet än en diamant, som alltså är ”tätare”.

FÖREKOMST.

Rubinens moderbergart är främst dolomitiserad marmor, som har uppstått genom kontaktmetamorfos mellan granit och kalksten

De mest betydande fyndorterna är, Ceylon, (Sri Lanka), Thailand, Burma.
De rubinförande skikten ligger flera meter under ytan och bearbetas hål och schakt.

Enligt uppgift duger bara ca 1% av utvinningen till smycken.

De thailändska rubinerna stöter ofta i en brun nyans.
Dessa utvinns i lergrus i distriktet Chantabun, sydost om Bangkok, schakten går ned till ca 8 meter.

På Ceylon finn fyndigheterna i området Ratnapura (ratna=ädelsten). Dessa rubiner har en ljus -och hallonröd färg.
Dessa utvinns ur flodbottnens grus och sand i delvis rinnande vatten.

Rubinerna hör till de mest värdefulla ädelstenarna.
Stora rubiner är mer sällsynta än lika stor diamanter.
Den största slipvänliga rubinen vägde ca 400 ct och hittades i Burma där den delades i tre delar.

Berömda stenar.

Edvard-rubinen, som oslipad är 167 ct. Rosser Reeves, stjärnrubin på 138,7ct, de Longs, stjärnrubin på 100 ct. Fredsrubinen (Peace Ruby) på 43 ct som påträffades 1919, vid första världskrigets slut.

TIPS och VARNINGAR.

När du reser utomlands bör du alltså ha läst på innan du köper korunder, ty det finns en del fallgropar.
Att göra fynd är svårt, en bra ädelsten kostar alltid pengar.

Vänd dig endast till rekommenderat branschkunnigt folk, de riskerar inte sitt namn och rykte på dubiösa affärer.

Se till att du får reda på mineralsort, färg, caratvikt, klarhet, slipsätt och eventuella särdrag.

Om stenen är infattad skall guldkarathalten vara med.
Ta gärna med en lupp som förstorar tio gånger, titta på facettkanterna, de får inte vara nötta eller nedslitna, inga sprickor får förekomma.

Du bör kunna fastställa slipsättet, det är svårare utan lupp, speciellt om stenen är liten.

Dyrbara reseminnen kan vara att du köpt dubbletter som är ett bedrägligt förfarande.

Stenen kan då bestå utav en äkta rubin som limmats ihop i rondistplanet med en underdel av t ex en syntetisk rubin. En sådan sten brukar vara monterad så att foglinjen vid rondisten är dold av infattningen, vilket är svårt att upptäcka.

Överdelen kan vara en blek äkta sten och underdelen glas.Däremellan ligger ett färgat limlager som ger intryck av att hela stenen har en vacker färg.

Köper du stenar i öppna fattningar där större delen av rondisten är synlig undviks lättare dessa falsarier.

Det förekommer även namn som kan leda till missförstånd.

Exempel på detta är kaprubiner som inte är rubiner utan granater.

Samma sak med ballasrubiner som är rosa spineller och svenska rubiner som är granater.

Rubin från Sydafrika kan vara en vacker röd turmalin som får heta rubelit i handeln.

Eftersom tillgången på rubiner minskar, så blir prognosen för framtiden en stadig prisökning.Kunskaper kan vara bra att ha när man handlar korunder.

Lycka till!

Önskar/ Urban Lundberg