DEN LÅNGA RESAN…Av Urban Lundberg Falköping den 2007-02-11
Så var det på den tiden……
Urban Harry Georg Lundberg 9 år (1946)Året var 1946. Det var på den tiden alla hade respekt för varandra och varandras egendom. Man behövde inte låsa vare sig bostaden eller cykeln, inga kläder försvann. Alla hjälptes åt och djungelns lag existerade inte. 
Tio kronor motsvarade då ca 200 idag. Man tjänade 20-30 kronor i veckan. Det var ransonering av de flesta livsmedel. Om man åt på ett matställe och ville ha en kötträtt, smör och bröd fick man lämna restaurangkuponger. Det var bensinransonering, en del körde på gengas och man eldade med koks och ved.
De allra flesta vägar bestod av grus med jobbiga tjälskador. Man arbetade 48 timmar i veckan. Sjukkassan var frivillig, eftersom det inte fanns någon obligatorisk. Det var motbok på inköp av sprit. När man fyllt 21år fick man köpa en liter…
Den andre hette Arne Mohlin. Thuresson berättade för oss barn vad han varit med om. Jag kunde efter denna otäcka historia knappt sova på nätterna, jag drömde om att bli torpederad på vägen hem. 
Hemma
Väl hemkommen till skolan igen fick vi i uppdrag att skriva om våra händelser under sommarlovet. Jag fick ovett för att jag berättade om de aborrar vi fick upp. Min fröken som jag här inte vill nämna vid namn menade att jag ljög, eftersom det inte fanns några aborrar på Gotland enligt henne. På¨den tiden hade alltid lärarna rätt!
Tio kronor motsvarade då ca 200 idag. Man tjänade 20-30 kronor i veckan. Det var ransonering av de flesta livsmedel. Om man åt på ett matställe och ville ha en kötträtt, smör och bröd fick man lämna restaurangkuponger. Det var bensinransonering, en del körde på gengas och man eldade med koks och ved.
De allra flesta vägar bestod av grus med jobbiga tjälskador. Man arbetade 48 timmar i veckan. Sjukkassan var frivillig, eftersom det inte fanns någon obligatorisk. Det var motbok på inköp av sprit. När man fyllt 21år fick man köpa en liter…
Per Albin Hansson dog detta år och Tage Erlander tog över som Stadsminister.
RCA kom med den första serietillverkade TV, denna vägde 45 kilo, hölje i trä s/v med 10” bildrör och kostade 350 US $ (Detta motsvarar idag ca 25 000 kronor)
Barnkolonin.
Först var jag några år på Hyltans barnkoloni (1944-45) ca 12 km öster om Tidaholm, där vi fick kokt gröt med klimpar på morgonen och stekt gröt på kvällen. Badade gjorde vi i Svartsjön tillsammans med blodiglarna. Vi jagade huggormar som vi lade på myrstackarna. En gräshoppa som kallas för vårtbitare åt upp min vårta mellan tummen och pekfingret!
Vistelsen på detta ställe, där vi alla låg i en enda stor sal, var väl mer att likna vid en uppfostringsanstalt.
Först var jag några år på Hyltans barnkoloni (1944-45) ca 12 km öster om Tidaholm, där vi fick kokt gröt med klimpar på morgonen och stekt gröt på kvällen. Badade gjorde vi i Svartsjön tillsammans med blodiglarna. Vi jagade huggormar som vi lade på myrstackarna. En gräshoppa som kallas för vårtbitare åt upp min vårta mellan tummen och pekfingret!
Vistelsen på detta ställe, där vi alla låg i en enda stor sal, var väl mer att likna vid en uppfostringsanstalt.
RESAN
I juni 1946 lade jag på sofflocket i köket för att åka till min morbror på Gotland. Jag var då nio år fyllda och mamma och pappa följde mig till järnvägsstationen. Min cykel var en omgjord röd gammal herrcykel från Vartofta. Ramen var nedsvetsad så att jag kunde nå ner till tramporna. Den polletterades nu till Stockholm, där mormor och morfar skulle möta mig.
I juni 1946 lade jag på sofflocket i köket för att åka till min morbror på Gotland. Jag var då nio år fyllda och mamma och pappa följde mig till järnvägsstationen. Min cykel var en omgjord röd gammal herrcykel från Vartofta. Ramen var nedsvetsad så att jag kunde nå ner till tramporna. Den polletterades nu till Stockholm, där mormor och morfar skulle möta mig.
Pappa satte på mig en adresslapp där det framgick vem jag var och vart jag skulle, Det var en fraktgodssedel typ. Med denna lapp fastsatt med ett brunt papperssnöre om halsen gick jag ombord på tåget med min resväska, som pappa hade gjort på Aristo.
Så fort tåget satte sig i rörelse och mina föräldrar hade vinkat av mig stoppade jag fort in adresslappen innanför min skjorta.
Tåget stannade vid varje mjölkabord som vi sade på den tiden, det tog säkert nästan nio timmar innan jag kom till Stockholm.
Jag kom nu att tänka på bröderna Augustssons historia, när de skulle åka till Stockholm första gången. Det var många roliga händelser som då utspelade sig, det roligaste tyckte jag var när den ene brodern sa: ”Å ve´varje fönnster hängde dä ena svångrem å den dro ja tag i, å då försvann´fönstert, å dä så ja ente te på hela resa!”
Det fanns vattenflaska med två glas om man blev törstig. Konduktören hade ett blått strumpeband i mössan och stinsen hade ett rött.
Stockholm.
Mormor och Morfar mötte mig på Stockholms central. Jag stannade några dagar hos dem på Hornsgatan 92.
Stockholm.
Mormor och Morfar mötte mig på Stockholms central. Jag stannade några dagar hos dem på Hornsgatan 92.
Där träffade jag Bosse Holmström (han från TV) och vi lekte lite på bakgården. Hans pappa var skräddare och sydde ett par kortbyxor till mig, där det på hängsleknapparna stod gentleman. Hissen var spännande med en plåtdörr och gallergrind.
Jag gick runt lite i närheten och besökte: Södra bergen, Tantolunden (där Julia Cesar uppträdde), Mariatorget, Vanadisbadet och Zinkenstam.
På Zinkenstam åkte Åke Seyffarth skridskor, han tog OS Guld på 10 000 meter och silver på 1 500 meter och två världsrekord. På vintrarna tog han oss barn i handen och körde runt banan, han släppte oss ibland, så att vi for in i snödrivorna, det var häftigt! Men det var ju en annan historia.
Jag fick inte gå till Slussen, men mormor sa att jag kunde ta 4: ans spårvagn och åka runt stan, det tog en timme ungefär och kostade 20 eller 25 öre tror jag.
Mormor Linnéa Wallin och morfar Sven Wallin arbetade nästan hela dagarna, så jag fick göra vad jag kunde för att fördriva tiden.
Nynäshamn-Visby-Buttle-Ljugarn.
Nu bar det iväg till Stockholms Södra med resväska och cykel.
Nu bar det iväg till Stockholms Södra med resväska och cykel.
Sedan styrdes kosan till Nynäshamn för att där gå på en båt som hette ”Visby” till Visby.
Jag hade tur och träffade på en skolklass med en hygglig fröken som tog hand om mig och min cykel.
Vi åkte på natten och låg i ett lastrum med filtar över oss. Det ”rullade” ganska så bra. När vi närmade oss Visby blåste det upp till 25 meter per sekund och båten kunde inte gå in i hamn, utan fick gå utanför i många timmar. Folk blev rädda och mycket sjösjuka, en del tänkte hoppa över bord och simma. Det var ett kaos!
Vi åkte på natten och låg i ett lastrum med filtar över oss. Det ”rullade” ganska så bra. När vi närmade oss Visby blåste det upp till 25 meter per sekund och båten kunde inte gå in i hamn, utan fick gå utanför i många timmar. Folk blev rädda och mycket sjösjuka, en del tänkte hoppa över bord och simma. Det var ett kaos!
Till slut kom vi då iland. Jag tog min cykel och väska på pakethållaren och frågade var busstationen var. Jag fick då veta att bussarna inte satts i trafik ännu.
Jag blev hänvisad att ta rälsbussen till Buttle istället.
Sagt och gjort, jag hittade ett järnvägsspår som jag turligt nog följde åt rätt håll, men det var ett skumpande kommer jag ihåg.
Jag fann rälsbussen och kom med den till Buttle.
LJUGARN.
Där bytte jag till en buss som tog mig till Ljugarn.
Där bytte jag till en buss som tog mig till Ljugarn.
Ingen mötte mig konstigt nog, så jag frågade mig fram och till slut kom jag till min moster Signe som var minst tjugo åt äldre än min morbror.
Hon hade själv sju barn förut och nu hade de fått en liten son, som hette Christer tillsammans.
Min morbror Hans Wallin var radiotelegrafist i flottan på ”hemlig” tjänst, så han var sällan hemma
Hon var inte av den snälla sorten precis, jag fick göra rätt för mig på mer än ett sätt. Hugga ved, gräva diken, diska, städa, det var fullt upp för det mesta.
Hon var inte av den snälla sorten precis, jag fick göra rätt för mig på mer än ett sätt. Hugga ved, gräva diken, diska, städa, det var fullt upp för det mesta.
Kompisarna.
Men det var en del trevligt som hände också. Jag träffade en jämnårig pojke, Erik, som hade varit med i Farbror Svens brevlåda och spelat dragspel och en flicka som hette Annicka Timander (Alice Timanders dotter). Vi var ihop och gjorde en del kul saker. Vi grävde djupa termit (strutar) gropar åt badgästerna som vi satte textade plakat med deras namn på. Vi fick en del fem och tio-öringar för detta. Hade vi tur kunde det blåsa upp under natten så att vi kunde göra om hålen. Sedan fick vi för oss att vi skulle dyka vid piren efter saker så att turisterna skulle ge oss pengar för detta.
Tyvärr var det ca 5-6 meter djupt så det hjälpte inte hur vi än försökte, så kom vi aldrig ned till botten. Vi lade stenar i badkläderna men inte ens det hjälpte. Timanders som hade sommarställe på Ljugarn hade en gammal trevlig spriseglare som vi fick ha hur mycket vi ville, det var kanon. Det var även spännande att klättra i raukarna. 
FISKE.
Jag fick även följa med en trålare ut och fiska plattfisk, det var spännande. Kaptenen hade blivit kapad av ryssarna en gång, de tog med honom och hans båt i några veckor innan han blev släppt igen.
Tyvärr var det ca 5-6 meter djupt så det hjälpte inte hur vi än försökte, så kom vi aldrig ned till botten. Vi lade stenar i badkläderna men inte ens det hjälpte. Timanders som hade sommarställe på Ljugarn hade en gammal trevlig spriseglare som vi fick ha hur mycket vi ville, det var kanon. Det var även spännande att klättra i raukarna. FISKE.
Jag fick även följa med en trålare ut och fiska plattfisk, det var spännande. Kaptenen hade blivit kapad av ryssarna en gång, de tog med honom och hans båt i några veckor innan han blev släppt igen.
HANSA.
Jag träffade en farbror som bodde på Storvägen 18, han hette Arne Thuresson och var biträdande andrestyrman på ett fartyg som hette Hansa under kriget. Han var en av de två som överlevde när ångfartyget Hansa torpederades 1944.
Jag träffade en farbror som bodde på Storvägen 18, han hette Arne Thuresson och var biträdande andrestyrman på ett fartyg som hette Hansa under kriget. Han var en av de två som överlevde när ångfartyget Hansa torpederades 1944.
Den andre hette Arne Mohlin. Thuresson berättade för oss barn vad han varit med om. Jag kunde efter denna otäcka historia knappt sova på nätterna, jag drömde om att bli torpederad på vägen hem. 
Båten Hansa förliste den 24 november 1944 klockan 05,54. Antal omkomna var 84. Den ryska ubåten som sänkte fartyget hette L-21 och Ubåtschefen var Mogilevskij. Tre torpeder avfyrades, en träffade. De överlevande upptäcktes av ett trafikplan och räddades senare av minsveparen Landsort.
Gotland.
Thuresson återgick dock till sjöss igen som befälhavare på passagerarfartyget "Gotland" tills han mönstrade av 1968. Han var befälhavare på den båt som jag sedan kom att åka med till Nynäsham i slutet av Juli när mormor och morfar mötte mig.
Väl hemkommen till skolan igen fick vi i uppdrag att skriva om våra händelser under sommarlovet. Jag fick ovett för att jag berättade om de aborrar vi fick upp. Min fröken som jag här inte vill nämna vid namn menade att jag ljög, eftersom det inte fanns några aborrar på Gotland enligt henne. På¨den tiden hade alltid lärarna rätt!
Nu är denna trygga resa slut!
Hälsningar/Urban
