tisdag 18 december 2007

Värt att veta om Dopet.

Värt att veta om DOPET.
Av Urban Lundberg Falköping den 18 december 2007



Nydöpte Martin Lundberg med mamma Caroline, pappa Per och storasyster Johanna i Falköping Kyrka , året var 1995.

Varför döps man? Varför inte?

Den direkta föregångaren var Johannes döparens dop, som en bekräftelse på omvändelse inför den stundande domen, som han förkunnade. Jesus döptes av honom (Joh. 3:22).
Sin kyrkliga funktion fick dopet dock först efter Jesu död och uppståndelse.

Varje år föds det mellan 100 00 och 125 000 barn i Sverige. Av dem döps ca 70-75 % i Svenska Kyrkan. Men då är inte samtliga dop som sker inom andra samfund upptagna.

Det finns tre huvudskäl för att inte döpa barnen.
1. I sin kristna tro lever man i traditioner som tillämpar: Medvetetdop, (troendedop, eller vuxendop) är ett dop på individens begäran. Familjen bär också fram sitt barn i sin baptistiska tradition till barnvälsignelse. Barnet välkomnas i den kristna gemenskapen och mottar välsignelse från Gud genom sin kyrka.
2. Familjen väljer att som trosutövning inte bekänna sin tro eller önska denna världsvida gemenskap för sitt barn. Dopet som tradition får då stå tillbaka för familjens övertygelse. Eller också väljer man att låta individen bestämma när detta blir myndigt att själv avgöra vad hon/han då vill. Man menar att ”spädbarnsbegjutelse” är ett övergrepp på individens möjlighet att fatta ett beslut kring sin religionstillhörighet.
3. Familjen bekänner sig till annan religion.

Namngivning.

Dopet är ingen namngivningsceremoni som många tror. Kyrkorna försöker att informera om detta utan framgång, men så är det. Namngivningen sker till folkbokföringen, som sedan den 1 juli 1991 hanteras av Skatteverket.

Dopets idé
I en situation där många olika slags trosbekännelser existerar är det nog viktigt att särskilda kännemärken knyts till den tillhörighet man har.

Dopet är en initiationsrit (tillhörighet) I kyrkan har det alltid funnits två dop, ett medvetetdop/troendedop, som till vardags kallas för vuxendop, som innebär att man först bekänner och sedan döps. Dessa dop praktiseras av frikyrkliga rörelser med rötter i den baptistiska traditionen. Svenska Missionsförbundet praktiserar både barndop och troendedop.

Det andra dopet innebär att det späda barnet bärs av föräldrar eller faddrar fram till dopets vatten, barndopet. Konfirmationen är även en bekräftelse på dopet.

Unik.
Svenska Kyrkan är unik i världen som inte har dopet som medlemsgrund. I Sverige blir det nyfödda barnet medlem av Svenska Kyrkan redan som nyfödd, i alla andra kyrkliga system är dopet den port, genom vilken man blir medlem i kyrkan. Om man vill vänta med dopet, kan man ändå ha tillhörighet till Svenska kyrkan, om man meddelar detta till församlingen. Om barnet varken blir döpt eller noterat som tillhörig i väntan på dop, kommer det inte att tillhöra svenska kyrkan.

Att förbereda dopet.
När ett barn har fötts får pastorsexpeditionen normalt en anmälan från barnmorskan. Om föräldrarna tillhör Svenska Kyrkan skickar församlingen ut en inbjudan till dopfamiljen att ta kontakt för att anmäla barnet till dop. Sedan är det bara att gå igenom dopritualen (hemma om så önskas) med den präst som skall döpa.

Dopfunten.
Dopfunten är en urgammal kristen symbolik, där en helig handling (sakrament) som utförs genom den fyllda vattenskålen. Här har bygdens folk möts i generationer, döpta i samma skål, kanske genom århundraden.

Faddrar.
Faddersystemet är urgammalt i kyrkans liv. Redan på 200-talet fanns det en fadder som skulle ”gå i god för dopkandidatens ärliga avsikter och bistå församlingen i dopundervisningen”.

Från 1614 till 1894 ingick en fråga till faddrarna, då de lovade att medverka vid barnets kristnade fostran.

Frivilligt.
Numera är det frivilligt med faddrar. Fadderskapet
Innebär inte längre några juridiska förpliktelser
Gentemot barnet eller familjen.

Nyordning.
I advent 1987 infördes ny dop ordning i Svenska Kyrkan, som bygger på en positiv och glad människosyn.

Dopbevis.
När barnet är döpt får man ett dopbevis och en gåva från församlingen, vanligen ett dopljus eller en psalmbok.

Berättelser om dopet.
Som biblisk grund för dopet ligger Jesu missionsbefallning (Matteusevangeliet 28:19-20 samt 10:13-16 och Galaterbrevet 3:27-28)

Från ca år 200 har vi mer precisa uppgifter om hur dopet utfördes. Vanligen var biskopen dopförrättare. Dopet inleddes med att (vanligen en vuxen) dopkandidaten fick avsvärja/avsäga sig djävulen (abrenuntiation) och bekänna sin tro, varefter han smörjdes med olja. Sedan steg kandidaten ned i vattnet och östes av dopförrättaren. Dopet avslutades med att biskopen smorde den nydöpte med krisma (smörjelse). Detta har blivit grundmodellen för alla dop. Den nuvarande seden att ösa på barnets huvud vid dopet fanns redan under medeltiden.

Åttonde dygnet.
Enligt 1888 års kyrkolag skulle barnet döpas senast på det åttonde dygnet. Detta var en rest av den gamla judiska ordningen med omskärelse, som skulle ske inom åtta dygn, en ordning som hängde samman med blodets förmåga att koagulera.

Nöddopet.
Nöddopet eller som det numera kallas; krisdopet, fick utföras av den som var döpt och konfirmerad, om barnets liv var i fara. Detta är ett uttryck för den gamla lutherska grundsynen att ett odöpt barn inte var bärgat för Gud. En syn som inte de nuvarande dopordningarna betonar, men en tradition som dock kvarlever.

Metodistkyrkan har en annan syn och den säger att barnet är Guds, döpt eller odöpt och att dopet är en bekräftelse på just den tillhörigheten.

Exorcism.
I den gamla ordningen ingick ett mått av besvärjelse, (exorcism) som började med att prästen blåste på barnets ansikte och gjorde korstecknet (en rest från den katolska traditionen) och sa: Far du orena djävul och giv Helige Ande rum, genom hans kraft som skall komma och döma levande och döda, tag det heliga korstecknet både i ditt ansikte och på ditt bröst.

Ljus och korstecken.
Dopet i gammal tid skedde genom att det nakna barnet doppades tre gånger i en stor dopfunt.
Efter dopet gavs barnet den vita dopklänningen och ett ljus. Under 1600-och 1700-talen omformades ordningen och katolska rester som ljus och korstecken slopades, men har levt, trots det i människors uppfattning och förekommer nu åter i en del samfunds dop ordningar.

Kristen.
Genom dopet får vi ett gemensamt namn: kristna!

Dop i hemmet.
Dopet kan också ske i hemmet. Ett litet altarbord med ett eller två ljus, (Jesus sa: ”Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus”.)

En dopskål, (dopets vatten symboliserar rening och liv) samt en vit handduk och en dopklänning, (som brukar gå i arv) med ljusblått band för pojke och rosa för en flicka, är allt som behövs.
Detta innebär att familjens roll mer betonas än kyrkans, därför kan en del präster vara lite restriktiva med hemdop.

Symboliken att låta kyrkan komma till hemmet är dock även den användbar.

Fotografering och videoinspelning.
Det kan vara ett problem, men det brukar lösa sig om man kommer överens med prästen hur, var och när detta kan ske.

Välkommen till världen.
Så kan vi till slut önska detta mirakel, som den nye världsmedborgaren är, välkommen till livet. Antingen man nu har upplevt förlossningens drama eller som adoptivföräldrar i något främmande land eller på en flygplats, där vi fått ett barn till låns till vår familj.

I detta rika kärleksdrama, kan man förstå att dopet: ”Låt barnen komma till mig”, som Jesus sade, fyller en viktig funktion för många föräldrar.

Dopgåvan.
Det är en urgammal sed att ge den nydöpta presenter.
Under medeltiden kunde den bestå av skog och mark. På 1700-talet blev det vanligt med presenter i silver, som var den tidens vanligaste form av kapitalplacering.
Det ursprungliga syftet att trygga den nydöptes välfärd finns inte idag.
Idag får man, armband med en liten bricka med ingraverat namn på, en dopsked i silver, en fotoram med hela släkten på, ljusstakar, kaffeskedar i silver som man sedan ger varje år till dussinet är fullt. Pengar är väl också en välkommen gåva antingen, kontanter, aktier eller andra värdepapper.


Hälsningar från
Urban Lundberg född 1937, döpt och konfirmerad.