VÄRT ATT VETA OM DIAMANTER. ( Ädelstenarnas Konung!)
Av Urban Lundberg Falköping den 13 Februari 2009
Popularitet.
Diamonds are a girls best friend!, som Marilyn Monroe sjöng en gång o tiden.
”A diamond is forever”, säger annonserna, där en skön kvinna med ett hemlighetsfullt leende betraktar en glittrande diamant medan en ståtlig man beundrande ser på henne och stenen.
The Immortal Diamond. (Den odödliga diamanten.!) Det är kanske där hemligheten ligger: den hårda, glittrande stenen med sin hemlighetsfulla eld har blivit till en symbol för människans längtan efter odödlighet, evig ungdom och evigt liv.
En bit av evigheten, så kallade indierna den. Med denna enkla fras beskrev man en av naturens mest perfekta skapelse – Diamanten!
Uppvaktade kvinnor!
Under mer än två tusen år har denna ädelsten hållit människorna i ett hypnotiskt grepp, talat till deras fantasi, skönhetslängtan – och girighet!
HISTORIK.
Av alla ädelstenar är diamanten sedan gammalt den mest uppskattade och högst värderade.
I gamla tider förekom kristallerna oslipade.
Inte förrän år 1475 uppfann en diamantslipare från Brügge, Louis de Bergkhem en ny slipmetod som sedermera skulle utveckla sig till den moderna (dagens) slipteknik.
Först efter slipningen kommer diamanten till sin fulla rätt.
I äldsta tider, troligen redan före vår tidräkning, kom diamanter endast från Indien.
De mest givande kom från Golconda i Hyderabad.
De flesta av de välkända historiska diamanterna är av indiskt ursprung, men efter 1700-talet tycks fyndigheterna vara uttömda.
I Brasilien, Minas Geraes, Brittiska Guyana och i Venezuela finns det fortfarande gruvor som är i drift.
Nämnas kan också: Tanganyika och Elfenbenskusten, Ghana, Liberia och Sierra Leone.
Sovjetunionen har även en diamantproduktion i Ural och Sibirien.
Den historiska utvecklingen av Sydafrikas diamantproduktion går tillbaka till år 1867, då en sten av okänt material hittades av en boerpojke vid namn Jacobs vid Hope Town (Oranjefloden).
En granne, Schalk van Niekerk övertog stenen, som visade sig vara en diamant på 21,73 carat. Den såldes för £500. Två år senare, år 1869 fann en hottentott en diamant på 83,5 carat.
Även den stenen förvärvades av Niekerk, som fick betala, 500 får, 10 oxar och en häst.
Stenen såldes sedermera för £11 200.
Denna sten av prima kvalité slipades till en droppformad sten på 47,70 carat och blev känd under namnet; Star of Southafrika (Sydafrikas stjärna – eller Dudley, eftersom den blev i Countess of Dudley’s ägo).
Dessa första fynd startade den stora diamantruschen till Sydafrika.
År 1880 startade Rhodes, som sedermera fick namnet De Beers Mining Company.
Konkurrenten blev Barnett Isaacs som startade ett företag som kom att heta Kimberley Central Diamond Mining Company.
Bankirfirman Rothschild backade upp Rhodes, som blev den starkare och den 13.11.1888 sålde Barnato sina intressen och blev i stället meddirektör i det nya bolaget; De Beers Consolidated Mines Ltd. Priset som betalades till Barnato på den tiden var £ 5 338 650 (ca 75mkr).
Sir Cecil Rhodes blev två gånger premiärminister i Sydafrika.
År 1895 fick den engelska kolonin hans namn; Rhodesia. Barney Barnato dog på ett tragiskt sätt år 1897, nämligen på en rekreationsresa till England han hoppade plötslig överbord och drunknade.
De Beers är numera störst i världen och kontrollerar minst 90 % av all världshandel i både smycke-och industridiamanter.
DIAMANTENS EGENSKAPER
Diamant. (Grekiska; adámas, genitiv; adámantos – okuvlig).
Bilden ovan föreställer, Sierra Leones stjärna, det är den största
alluvialdiamant av smyckekvalitet som någonsin hittats.
Men om det stämmer, så har man i Syd Afrika den 27 augusti 2007 hittat en diamant som påstås vara dubbelt så stor som Cullinan. Då bli denna diamant i så fall Världens Största! Diamantens uppkomst och fyndorter.
Diamanten tillkom under förhistorisk tid, då jordskorpan bildades och så småningom kallnade och blev till kol i gasform under högt tryck och hög värme. Sammanpressat och antog fast kristallform ( diamant).
Efter avkylningen fanns de diamantförande berglagren långt under jordytan.
De pressades på sina ställen genom vulkaniska eruptioner upp till jordytan.
På detta sätt uppstod de Sydafrikanska pipes, smala trattformade eruptionsrör, fyllda med blue ground (blå jord) eller kimberlit, (den diamantförande bergarten).
Dessa fyndigheter kallas för Primära.
Andra fyndigheter som stenmaterialet under årtusendens lopp har transporterats genom floder ner till kusterna, de kallas för alluviala fyndigheter.
SÄLLSYNTHET.
Det är endast ca 20 % av de stenar som hittats som blivit till användbara ädelstenar.
Det går åt ca 250 ton malm för att få fram 1.0Carat (0, 2gram).
Efter det skall sedan rådiamanterna klyvas och slipas, vid slipning minskas vikten ytterligare 60 %, det är inte så konstigt att diamanternas pris blir högt!
Även om endast en så liten del som 1/5 del av produktionen går tillsmycken, så är den återstående delen användbar inom industrin till diamantbesatta borrkronor och cementmaskiner.
Tandläkaren har diamantborr. Glas- elektriska -och- verktygsindustrin använder Industridiamanter.
Diamantens hårdhet.
Det finns ingen jämförbar hårdhet; den är också nästa oförgänglig.
Den har 10, som betecknar det högsta värdet på Mohs skala, sliphårdheten är 140 gånger större än på korundens som är nummer nio på samma skala (safir, rubin t ex).
Diamanten är det hårdaste material som finns på jorden.
Inte förrän år 1475 uppfann, Louis de Berkhem från Brügge, en ny slipmetod, som så småningom skulle motsvara nuvarande slipteknik.
Kemisk sammansättning.
Diamant är inte någon förening utan den består enbart av kol (C).
Kol förekommer i tre former: okristalliserat (amorft), stenkol och kristalliserat i antingen grafit eller diamant.
Specifik vikt: 3,52, dvs. En tärning av diamant med 1 cm sidolängd väger 3,52 gram, vilket är 3, 5ggr tyngre än vatten. Diamanten vägs i carat, (1 carat = 0,2gram).
Carat eller Karat.
Karat ( kan vara 14/18k/24k) betecknar finhalten för guld och Carat ( 1 carat=0,2 gram/2 decigram) används som viktenhet för ädelstenar.
Ursprunget är från frön som kom från, Johannesbrödträdet (Cerato´nia si´liqua) som är en ärtväxt. (Det antas vara Johannes Döparen som gav namnet åt trädet som växer i Medelhavsregionerna.)
Trädets frukter, ca 2 dm långa platta baljor som innehåller johannesfrön, (se bild) dessa kom att användas som motvikt vid vägning av både ädelmetall och juveler.
De accepterades genom sin inbördes likhet i vikt och användes som motvikter till sina balansvågar. Det gick 4 frön på 1 carat och vikten för dessa pendlade mellan 0,23 och 0, 24gram.
Trädets frön kallades för; kharrub eller kuara. Kreation samt Keratia kommer från grekiskan, detta är det grekiska namnet på kärnorna. Detta namn blev sedermera till karat. Under tidigt 1900-tal infördes metrisk karat för juveler. En carat fastställdes till 0,2 gram. Carat är numera beteckning för diamantens vikt.
1908-1930 adopterades metrisk carat fullt ut över hela världen.
Karat som är beteckning på guldhalt, karateringen infördes i samband med bildandet av skråväsendet.
Under medeltiden användes pundet, marken och unset. Under industrialiseringen blev metersystemet alltmer vanligt förkommande. En karat är detsamma som 4,2 % rent guld. ”En värdefull frukt kan man säga om Johannesbrödträdets frukt!”
Ljusbrytningsindex: 2,42 vilket anger förhållandet mellan ljustes hastighet i luften och den minskade hastigheten efter inträde i diamanten, (ljusets hastighet i luften är 300 000 km/sek, detta ger:300 000:2,42= 124 000 km/sek ljushastighet i en diamant.
Ljusbrytningsförmågan utnyttjas så att råstenen slipas till en briljant överdel, rondist och underdel, enligt alldeles bestämda proportioner, så att ljuset reflekteras vid baksidans fasetter och kastas tillbaka uppåt.
Slipning samt benämning av diamantens facetter.
En välslipad brilliantslipning skall inte släppa igenom något ljus alls. Det passerande ljuset delas upp i sina spektralfärger: rött, orange, gult, grönt. Blått, indigo och violett och åstadkommer vid utträdet den säregna glittrande effekt, som kallas för lyster och som endast en brilliantslipad diamant har.
Genom att framkalla alla regnbågens färger diamanten brinner, denna förmåga kallas på fackspråk för dispersion. Förmågan att gnistra kallas för scintillation.
En välslipad och rätt fasetterad diamant får förmågan att fånga ljuset från den minsta lilla ljuskälla /låga.
Oföränderlig.
Diamanten kan inte angripas av någonting. Endast genom förbränning i syrgas kan diamanten som vanligt kol, förintas och förbrännas till kolsyra. Det som kan hända om man hettar upp en diamant till över 700 grader, är att då kan stenen flamma upp, men slocknar omedelbart igen pga. Syrebrist. Detta kan dock förstöra glansen och förse stenen med en blåaktig hinna, som genom omslipning sedan kan poleras bort.
Klyvbarhet 
Hårdheten skall inte förväxlas med sprödhet och klyvbarhet. En diamant kan lätt klyvas, (se bild) genom att ett riktat slag i vissa riktningar görs, parallellt med oktaederytorna. Klyvbarheten kan vara en orsak till mindre skador på en färdigslipad diamant vid oskicklig behandling, t ex vid infattning. Kontrollera att någon inte försökt dölja några skador genom att försöka med en klo-infattning att fatta in stenen så, att
en skada göms inunder en klo t ex.
Slipning och slipformer. 
En oslipad diamant är inte mer attraktiv än ett stycke soda var det någon som tyckte!
Efter klyvning i önskade storlekar slipar man diamanten mot en roterande skiva (se bild) som bestryks med diamantpulver (kallas för; bort) och olivolja.
En brilliantslipad diamant har 57 fasetter, taffel eller bord, 32 ovanför och 24 nedanför. Billigare mindre diamanter på 0,02-0, 01ct per styck förekommer i smycken och har ofta en åttkant-slipning som består av 17 fasetter/taffel, 8 ovanför och 8 nedanför rondisten.
Det förkommer även mindre valiga slipformer som: 16 kant eller swisscut. Rosenstenar som man hittar man i gamla smycken, slipas numera sällan. Det är stenar med en plan undersida och fasetter endast på översidan, mest 18st, men ofta oregelbundna i den yttre formen.
I moderna smycken förekommer en hel del baguetter, carréer och navetter, dvs. stenar i en rektangulär, kvadratisk eller båtliknande form.
Kvalitetsbedömning av diamanter. (Fyra C!).
Carat (vikt) ,överst till vänster. Clarity (renhet), överst till höger.Andra raden:Colour (färg), längst till vänster.Cut (slipning),bilden i mitten. Identifiering, bilden till höger.
Identifiering framgår av bilden från Jewelry Identification report. För den brilliantslipade diamantens skönhet, är proportionerna särskilt viktiga.
Efter slipningen sorteras och klassificeras stenarna utöver de olika slipformerna efter; vikt, slipning, färg, renhet och identifiering.
Diamantens färg.
Den finaste färgen betecknas River (blåvit). Andelen i handeln är ca 1 % och för Top Wesselton är andelen ca 5 % och för Wesselton ca 10 %, dessa färggraderingar tillsammans med Top Crystal upplevs som färglösa medan Top Cape´, visar antydan till färg liksom Cape, Light Yellow och Yellow, visar en tilltagande färgmättad yellow. Färgskala och klarhetsskala finns att få i de flesta välsorterade juvelerarbutiker.
Juveleraren/Gemmologen kontrollerar stenarna med 10 ggr förstoring ( med den vanliga juvelerarluppen).
DIAMANTENS väg till allmänheten… Börsen........
Köpare och säljare .......
Alla diamanter som duger till smycken säljs i London, där man delar upp stenarna i olika lotter. Sedan erbjuds ca 300 utvalda handlare lotterna till ett fast pris och kontant betalning. Börsen Några utvalda Köpare/säljare
De tvingas köpa hela lotten eller inget alls, detta för att de sämre stenarna inte skall bli osålda. Lotterna säljs sedan vidare på de största börserna, som finns i
Antwerpen, Amsterdam, New York, Johannesburg och Ramat Gan i Israel. Detta sker under stränga bestämmelser. Sedan tar grossisterna vid. Därefter butikerna och sist men inte minst, till den förväntansfulla konsumenten.
Kontrollerar vad han har köpt!
HUR KOM TRADITIONEN med en DIAMANTRING som FÖRLOVNINGSRING till?
Maximilian av Österrike gav den 17 augusti 1477 Maria von Burgund en diamantring i guld samtidigt som han friade och hon sade Ja!
Hon bar den på sitt högra ringfinger och så blev det till en tradition. Under antikens tider i Egypten trodde man att kärleksvenen (vena amoris) gick direkt till hjärtat från fingertoppen på vänstra handens tredje finger, detta finger är vad vi idag kallar ringfinger.
Diamanten har varit en förlovningssymbol under fem århundraden.
Bilden visar en kopia av den ring som var Marias förlovningsring.
VAD KOSTAR DIAMANTER?
Ju större och sällsyntare en diamant är desto högre är dess pris per carat. En två-carats diamant kostar mer än två gånger så mycket som två stycken en-carats tillsammans (2, 0ct). På samma sätt är en ½ carats diamant (0, 50ct) värd mer än två 0, 25ct tillsammans. I dag kostar dessa två olika kvaliteter ca:
Top Wesselton Si Top Wesselton luppren (FL alt IF)
0,05ct 2 895kr 0,05ct 4 750kr
0,10ct 5 760kr 0,10ct 6 950kr
0,15ct 8 100kr 0,15ct 9 340kr
0,25ct 14 400kr 0,25ct 17 940kr
0,50ct 45 800kr 0,50ct 61 400kr
0,75ct 74 250kr 0,75ct 94 500kr
0,80ct 82 000kr 0,80ct 107 500kr
För större storlekar kan man be att få offert.
Detta gäller för enstensringar.
Det förkommer även syskonringar med två stenar i samma kvalitet.
Det finns även med tre stenar, fyra, fem och vad man nu önskar och får plats med.
Allianceringar (fler än fem stenar) kostar med kvaliteten Top Wesselton/VS ca
Brill. Storlek 0, 02ct 0, 03ct 0, 05ct 0, 07ct 0, 09ct.
Det är bara att välja!
3 stenar 2 375kr 3 175kr 4 485kr 5 500kr 8 560kr
5 stenar 3 000kr 4 300kr 6 350kr 8 000kr 12 880kr
7 stenar 3 750kr 5 525kr 8 275k r 10 590kr 17 285k
ÄKTA eller OÄKTA?
Det är ganska lätt att kontrollera om det är en äkta diamant eller en oäkta sten.
Det förekommer en sten i handeln, som heter Cubic Zirkon och den slipas med brilliantslipning (57 fasetter) och påminner ganska bra om en brilliantslipad diamant, den har dock inte har samma lyster som en diamant. CZ, som den förkortas till har inga inneslutningar, utan är en helt igenom perfekt sten, bara detta visar att det inte kan vara en diamant.
En diamant har någon form av inneslutning eller defekt. Man kan även lägga stenen på en bit vitt papper som man ritar ett streck av blyerts på. Lägg sedan bordet (stenens ovansida) ovanpå detta streck, syns strecket igenom är det en oäkta sten.
En diamant täcker strecket beroende på sin täthet.
Ofta är de oäkta stenarna infattade i vitguldsrhodierat silver, för att likna en riktig vitguldsring. Silverringen är ju lättare (10, 5g/3cm) än guldringen (19, 3g/3cm) dubbla vikten, redan där kan man bli misstänksam.
Men CZ kan ju också vara infattad i äkta guld! Det finns ju även andra vita stenar som, spineller och bergkristall, men de infattas sällan för att likna diamanter.
SKÖTSEL och VÅRD.
Diamanter bör vårdas väl för att komma till sin rätt. En ren diamant reflekterar inte bara ljuset bättre, utan ser även större ut än de som har blivit matta av hudfragment, tvål, kosmetika eller fett. Tvätta gärna med varm tvättlösning, milt tvättmedel, borsta lätt med en tandborste medan diamanten är nedsänkt och skölj med rinnande varm vatten. Klappa den sedan torr med en mjuk dock ej luddande torkduk.
Bär inte diamantsmycken i samband med sport, hårt arbete, eller när ni diskar för hand. Även om en diamant är enormt motståndskraftig kan den skadas och bli kantstött om den träffas av ett hårt slag utmed spaltriktningen. Lägg heller inte diamantsmycken tillsammans med övriga smycken, då de kan skrapa dem.
HISTORISKA DIAMANTER.
Många diamanter har väckt uppmärksamhet antingen genom ovanlig storlek och skönhet, eller genom sin historia. Dessa stenar representerar värden som knappats kan uttryckas i pengar. Deras sällsynthet ställer dem helt utanför vanliga bedömningsmetoder.
De är helt enkelt naturens under. Skiftande historiska skeden och händelser markerar deras väg. Deras öden har fått ett mystiskt skimmer, ofta åtföljt av fantasi och skrock.
De flesta kända diamanter är av indiskt ursprung.
BLUE HOPE.
Denna mystikomspunna sten har ofta kallats ”den förbannade diamanten”! Det finns många historier om ägarnas plötsliga död. Skjutna älskarinnor, bilden föreställer en dansös på Folies Bergére som enligt legenden blev skjuten av sin älskare, en rysk furste som påstods ha haft Hope-diamanten i sin ägo. Giljotinering av prinsessan de Lamballe under septembermassakern 1792 och kungen och drottningen som sedan fördes till stupstocken året därpå. Legenden om stenens olycksbringande kraft har blivit ganska seglivad, kanske beroende på en förväxling av Marie Antoinettes blå diamant som dock bara vägde 5, 45 carat.
Denna underbart vackra, safirblå diamant köptes av den berömde franske upptäcktsresanden Tavernier år 1642 i Golconda. Han sålde den år 1668 till Ludvig XIV. Stenen vägde då 112 ct och slipades om till 67 ct. (110,5 till 69,30 gamla franska carat) Under den franska revolutionen delade den Regents och Sancys öde att bli stulen. Men 40 år senare dök en mindre, trubbig oval blå sten på 44,25 ct upp i London. Man trodde på goda grunder att detta var en del av den sten som Tavernier hittat och som blivit både delad och omslipad. Sedan köpte hertigen av Braunschweig år 1874 troligen återstående delen av originalet. Stenen kom sedan i finansmannen Hopes ägo fram till år 1906 och fick då namnet Hope.
Stenen har sedan flera gånger bytt ägare. Turkiets röde sultan Abdul Hamid hade den framtill 1911, då den såldes av Pierre Cartier från Paris till Edward Mc Lean, som ägde tidningen Washington Post. Den kände New York juveleraren M Harry Winston köpte den år 1949 för $ 176 920 och donerade den till Smithsonian Institute i Washington år 1958, han sände den endast i ett postpaket med frankering $ 2,44 och assurering för $151!
I dag finns stenen i en monter bakom skottsäkert glas. Stenen värderas idag till mer än 1 miljon dollar. Vid en kontrollvägning år 1975 korrigerades vikten till 45,52 carat.
PITT eller REGENT.
Det finns två versioner var man hittade den, en är år 1698 i Partialgruvan vid floden Krishna, de andra är år 1701 vid en gruva 240 km från Golconda, hur som helst så finns den! Den köptes av guvernören i Fort Madras, Thomas Pitt och slipades från en råstensvikt av 410 ct till 140 ct. Den såldes sedan till Hertigen av Orléans 1717, som var Frankrikes regent, till ett pris av £ 135 000. Stenen kallades sedan dess för Regent. Den har burits av Georg I av England, vid hans kröning år 1714 och av Ludvig XV av Frankrike vid dennes kröning år 1722, samt av hans gemål Maria Leczinska som hårsmycke.
Marie Antoinette har även haft stenen i sin ägo.
Tillsammans med en stor del av de övriga franska kronjuvelerna stals stenen under den franska revolutionen år 1792. Stenen återfanns sedan i stammen på ett kastanjeträd i Boloungeskogen (Bois de Boulogne).
Den pantsattes år 1797 hos en bankir i Berlin (Treskow) för 4 miljoner francs, detta för att kunna köpa hästar till den franska armen.
Stenen pantsattes en andra gång till den nederländske bankiren Vanlerberhem. Han berättade att hans fru hade den på sig under blusen, vilken han tyckte var det säkraste stället, stenen han visade för allmänheten var en kopia av bergkristall.
Stenen gjorde, att tack vare lånen, kunde den kejserliga revolutionsarmén utrustas till topp, detta tryggade Napoleons segrar. Napoleon Bonaparte återförde sedan stenen till Paris.
Napoleon som alltid betraktat stenen som en talisma´n (föremål som tros skydda och ge lycka åt sin ägare) övertog den år 1800 och stenen infattades i hans konsulsvärd.
Napoleon blev kejsare 1804 och då placerades stenen i knappen på hans hovvärja. År 1812 lät han montera den på den kejserliga värjan. År 1814 efter Napoleons abdikation tog kejsarinnan Marie-Louise stenen med sig till Österrike tillsammans med de övriga kronjuvelerna. Men fadern kejsaren av Österrike tvang henne att återlämna dem till kung Ludvig XVIII och hon återförde dem till Paris i samband med Napoleons nederlag vid Waterloo.
Sedan infattades stenen i Karl X kröningskrona år 1824. Slutligen bars den därefter av Napoleons gemål, kejsarinnan Eugenie, alternativt i ett diadem och i en hårnål. I denna infattning tillhör Regent numera Louvrens samlingar.
ÖVRIGA BERÖMDA DIAMANTER.
1.Dresden 41 ct. Grönaktig. Förmodligen kom den från Indien. Tillhörde August den starke, kurfurste av Sachsen (omkring år 1700).
Förvaras i Gröna valvet i Dresden, därav namnet.
2.Hope 45,52 ct, stålblå, se tidigare beskrivning.
3.Cullinan I 530,20 ct. Slipad tillsammans med 104 andra stenar av firman Ascher i Amsterdam, detta från den största diamant som någonsin påträffats. Efter ingående överläggningar delades stenen hos firman Ascher i Amsterdam stenen i 9 stora och ett hundratal mindre stenar. Den största, en diamant i droppform på 530,2 ct som sitter i toppen på den engelska spiran. (Star of Afrika I).
Den näst största (Star of Afrika II) är en trubbig oval sten som väger 317 ct och är infattad i Imperial State Crown (den engelska kungakronan).
Star of Afrika III och IV, en droppe på 94,45 ct och en trubbig oval på 63,65 ct är båda infattade i drottningmoderns krona där även Kohinoor sitter.
Slipförlusten på detta äventyr uppgick till 65 ¾ av Cullinans ursprungliga vikt.
Råvikten var på 3 106 ct och blev uppkallad efter Sir Thomas Cullinan, direktör för ett gruvbolag. Transvaals regering köpte stenen för £ 150 000 och skänkte den till kung Edvard VII år 1907.
Den blev infattad i Edvard VII: s spira, finns nu i Townern i London.
Detta är världens största diamant.
Den kallas också för Afrikas stjärna.
4.Sancy 55 ct. Dess historia är något oklar Den lär ha burits av Karl den Djärve av Burgund (omkring 1470). Köptes av det franska sändebudet i Turkiet, Signeur de Sancy år 1570, därav namnet. Han sålde den till James I av England i slutet av 1500-talet.
PÅ tidigt 1600-tal ägdes den av Kardinal Mazarin, den var en av de 18 diamanter som kardinalen vid sin död år 1661 donerade till den franska kronan.
Stenen förekommer sen ganska många gånger i kungliga franska smycken, Ludvig XV: s kröningskrona och som hår och halssmycke utav drottningen Marie Leczinska.
Diamanten stals år 1792 men återfanns senare hos en av tjuvarna, pantsattes i Spanien.
Köptes av en prins Demidoff år 1828, visades på världsutställningen i Paris 1867.
Såldes till en indisk rahja och sedan tillhörde den år 1906 familjen Astor i London.
Den har formen av en tvåsidig droppe, helt fasetterad.
Finns numera att beskåda i Louvre i Paris.
5.Tiffany 128,51 ct. Gulbrun. Hittades 1878 i Kimberely-gruvan i SydAfrika med en råvikt av 287,42 ct. Köptes av juvelerarfirman Tiffany i New York, slipad i Paris med 90 fasetter.
6.Kohinor 108,93 ct. Detta är världens äldsta diamant.
Den är känd sedan år 1304, då den ägdes av stormogulerna i Indien, en av dem var Sha Jehan, som omkring år 1650 lät slipa om stenen, (den lär ursprungligen ha vägt ca 800 ct) han gav den efter omslipning till sin drottning Muntaz Mahal, detta till vars minne Taj Mahal i Agra byggdes. Ursprungligen var den rund med en råvikt av 186 ct.
År 1739 förvärvades den av den persiska shanen Nadir Shah.
Tricket med turbanbytet med sin antagonist Muhammad Shah som gömt diamanten i turbanen, vilket hans första försmådda hustru hade berättat för Nadir Shah.
När sedan Nadir Shah erövrade Dehli, tog han även med sig den kända påfågelstronen av emaljerat guld och ädelstenar som han sände till sin huvudstad Isfahan.(Tronen tillhör alltjämnt iranska statens skatter) Han kallade stenen för Koh-i-nur som betyder Berg av Ljus.
Shahen mördades 8 år senare och stenen togs av en härskare från Afghanistan.
Senare tillhör stenen det Ostindiska kompaniet, som år 1850 skänkte den till drottning Victoria i England.
Omslipad igen och infattad först i drottning Marys krona som var George V: s gemål, sedan i drottningmodern Elisabeths krona.
Finns numera i Towern i London.
7.Cullinan IV 63,60 ct en av de 105 slipade stenarna ur världens största rådiamant (Cullinan), I drottningmodern Elisabeths krona (jfr Kohinor), kan också användas som brosch.
Finns i Towern i London.
8.Nassak 43,38 ct. Ursprungligen över 90 ct, kommer från ett Shivatempel i Nassak i Indien. Togs som krigsbyte av engelsmännen år 1818. Omslipad i New York.
Privat ägo i USA.
9.Shahen 88,70 ct. Kommer från Indien, har spaltytor, delvis polerad. Den har tre inskrifter med härskarnamn, en av dem var Shahen av Persien, därav namnet. Diamanten är skänkt till tsar Nikolaus I. Tillhör de ryska kronjuvelerna.
Finns i Kreml, Moskva.
10.Florentinaren 137,27 ct Gulaktig. Sägenomspunnen historia. År 1657 i familjen Medicis ägo i Florens därav namnet. På 1700-talet i Haugsburgarnas krona, sedan använd som brosch. Efter första världskriget är diamantens öde okänt.
ÖVRIGT.
Det finns ytterligare ett tjugotal historiska, speciella och stora diamante att berätta om, med de har inte samma intressanta bakgrund som de jag här har framfört.
Ja detta är en del av den spännande historien om jordens absolut hårdaste mineral DIAMANTEN, dess roll i människans vardag och fest och dess inflytande på handelsförbindelserna genom historien världen över.
Här kommer lite "fakta" som Wikipedia har samlat in. Bidrag gärna!
Diamant
Från Wikipedia
Du har nya meddelanden (senaste ändringen).
Hoppa till: navigering, sök
Oslipad diamant
Uppslagsordet Diamanter leder till denna artikel. Se även Diamanter (olika betydelser).
Diamant är en form av kol. Den är till skillnad från grafit (som också består av kol) mycket hård. Det beror på de mycket starka bindningarna mellan kolatomerna. Ordet "diamant" kommer från grekiska, adamas (αδάμας), som betyder oövervinnerlig. Diamanten är en ädelsten. Oslipade diamanter kallas för rådiamanter.
Innehåll
1 Fysikaliska egenskaper
2 Bildande
2.1 Konstgjorda diamanter
3 Användningsområde
3.1 Ädelsten
4 Historia
5 Kända diamanter
6 Externa länkar
7 Referenser
//
Fysikaliska egenskaper [redigera]
Diamant är det hårdaste ämne som förekommer i naturen, men det är inte längre det hårdaste som finns. Ämnets hårdhet mäts ofta i Mohs hårdhetsskala, som är baserad på tio naturligt förekommande mineraler. Här definieras mineralet talk till att ha värdet 1 och diamant 10. Alla andra material placeras på skalan i förhållande till sin förmåga att repa varandras yta: ett material med hårdhet 7 kan till exempel göra repor i alla material med hårdhet 1 till 6.
Idag kan man tillverka några få material som är hårdare än diamant. Det ämnet är kol-60-molekyler, som tyska forskare 2005 presade ihop under våldsamt tryck och värmde upp till 2 200 grader. Därmed skapades ämnet ACNR (Aggreted Carbon NanoRods), som är 11% svårare att pressa ihop än diamant. Det finns emellertid andra material som också är hårdadre än diamant men inte baserat på kol. Ett exempel är rheniumdiborid, som tillverkades för första gången 2007 av forskare i Kalifornien och som man har visat kunna åstadkomma repor i ytan på diamant. Ämnet är emellertid inte lika hårt som ACNR. Dess smältpunkt är 3 550°C, vilket är den näst högsta kända smältpunkten, överträffad endast av grafit. Kokpunkten är 3 825°C. Den stabila formen av kol vid de tryck som råder på jordens yta är grafit. Diamant, som bildas i jordens övre mantel och snabbt transporterats med vulkaniska magmor till jordens yta, bibehåller dock sin kristallstruktur genom att den låga temperaturen vid jordytan förhindrar att atomstrukturen övergår till grafit. Sålunda är diamant vad man kallar metastabil.
Diamant är värmeledande och elektriskt isolerande. Den har också en mycket hög brytningsindex, vilket ger det speciella glittrande utseendet.
Densiteten är 3,15-3,53 g/cm³ med ett värde på 3,52 g/cm³ för extremt rena diamanter. Brottsegheten har beräknats till 3,4 MNm-3/2[1] vilket är högt för ädelstenar men lågt för konstruktionsmaterial. På grund av kristallstukturen är diamanterna sprödare i vissa riktningar och segare i andra.
Kristallstrukturen är så stark att bara kväve-, bor- och väteatomer är små nog att ta sig in i strukturen och orsaka färgskiftningar. Kväve är den vanligaste föroreningen och ger upphov till en gul, brun eller rosa nyans. Bor orsakar gråblå nyanser och väte röda, olivfärgade, blåa och violetta färgnyanser. Gammastrålning kan ge gröna nyanser och plastisk deformation ger rosa och röda nyanser.
Bildande [redigera]
Diamanter bildas under högt tryck och hög temperatur i jordens övre mantel på 150-200 kilometers djup. Det finns huvudsakligen två typer av diamanter som bildas genom metasomatiska processer i bergarterna peridotit och eklogit. Peridotitiska diamanter bildades för cirka 3,5 miljarder år sedan och eklogitiska har bildats i olika generationer som är mellan 900 miljoner och 2,9 miljarder år gamla. Diamanterna förvaras i jordens övre mantel i upp till flera miljarder år innan de transporteras till jordens yta med vulkaniska magmor, vanligtvis kimberlit-magma. En "perfekt" diamant som bildats långsamt består av rent kol, är färglös, har oktahedrisk form och är mycket hård. Det som har hänt är att kolatomen har bundit sig till fyra andra kolatomer i form av en tetraeder runt sig. Kolatomerna hålls ihop med hjälp av mycket starka bindningar. Diamantens andra grundform är kubisk och bildas snabbare än oktahedriska diamanter. Sålunda är kubiska diamanter ofta mer oregelbundna och har mer mineral- och vätskeinkluderingar vilket drar ner dess värde. Atomära föroreningar av olika slag ger diamanter med olika färger, så kallade "fancies".
Diamanter kan även skapas naturligt vid meteoritnedslag. Den plötsliga tryck och temeraturhöjningen som blir vid ett nedslag kan vara tillräckligt för att skapa mikrodiamanter och kan användas som en indikator på att ett nedslag har ägt rum.
Konstgjorda diamanter [redigera]
Metoden att tillverka konstgjorda diamanter uppfanns 1953 på ASEA i Västerås av uppfinnaren Baltzar von Platen, som med hjälp av den unge civilingenjören Anders Kämpe kunde framställa världens första konstgjorda diamanter i en specialbyggd tryckugn. De så kallade syntetiska diamanterna, som främst används inom industrin, blir ofta inte lika stora som de naturligt bildade och har oftast en gulaktig färg. Dock har det på senare tid utvecklats metoder för att framställa större färglösa diamanter som endast kan skiljas från naturliga diamanter med hjälp av mycket sofistikerade analystekniker.
Användningsområde [redigera]
Diamanter är mest kända som ädelstenar, där det glittrande utseende utnyttjas genom att fasettslipa diamanten så att den fångar och återkastar ljuset på ett tilltalande sätt. Diamanten används också som skärverktyg för glas, och i borrindustrin som borrspetsar.
Ädelsten [redigera]
Inom diamantbranschen kvalitetsgraderas och värderas diamanter efter fyra olika egenskaper, diamantens 4C – Carat (vikt), Clarity (renhet), Color (färg), Cut (slipning).
Vikten på en diamant nämns i carat. En carat är 200 milligram.
Som orenheter eller felaktigheter avser man inneslutningar, sprickor, blåsor med mera som kan minska värdet högst betydligt.De vanligaste orsakerna till orenheter (inneslutningar) i diamanter är kväveatomer som har trängt in i stenen o orsakat bruna, eller svarta "fläckar".
Renhet klassificeras enligt följande skala, efter analys av erfaren diamantgraderare med en lupp med 10 ggrs förstoring:
LC=Loupe clean, luppren. (Fri från inneslutningar) VVS=Very very small inclusions.(Väldigt, väldigt små inneslutningar) VS=Very small inclusions. (Väldigt små inneslutningar) SI=Small inclusions. (Små inneslutningar) I=Inclusions.(Inneslutningar, synliga för blotta ögat)
Färgen bör vara rent vit helst med skiftning i blått (blåvit är den finaste kvaliteten). Gul- och brunaktiga skiftningar nedsätter värdet. Man brukar gradera färgen i en skala från D till Z. Den undre gränsen för vad man kallar för färglösa diamanter går vid Wessselton (H). Wesselton är traditionell term för en vit diamant. Top Wesselton är sällsynta vita diamanter.
Gemological Institute of Americas (GIA) färggraderingsskala, samt traditionella benämningar:
SLIPNING
Det är mycket viktigt att få rätt proportioner vid briljantslipning. När diamanten har rätt briljantslipning reflekteras ljuset ut igen via taffeln (bordsfasetten som är den plana översidan). Om man slipar stenen för djup eller för platt återreflekteras inte det infallande ljuset utan går vidare via underdelen av stenen.
De viktigaste slipformerna är:
Fullslipade briljanten, med taffel, 32 fasetter på översidan och 24 på undersidan.
8-kantslipade briljanten, med taffel, 8 fasetter på översidan och 8 på undersidan.
Rosenstenen med fasetter över hela översidan (vanligen 24 stycken) och plan undersida.
Carré- och baguettslipning, det vill säga kvadratiska eller rektangulära briljanter med långsmala fasetter längs kanterna; även med brutna hörn (smaragdslipning).
Historia [redigera]
Diamanter utvanns såvitt är känt för första gången i Indien för över 4 000 år sedan. Det var dock först 1456, när Louis de Berqueur upptäckte hur diamanter kunde slipas, som intresset vaknade för denna sten. Fram till 1700-talet var det i princip bara i Indien diamanter utvanns, närmare bestämt i gruvorna i Golconda. 1726 gjordes sedan fynd av diamanter i Brasilien.
Hope-diamanten
Den moderna diamantindustrin och diamantslipningsindustrin föddes genom fynden av diamanter i Hopetown, söder om Kimberley i Sydafrika 1867. Ett av företagen från diamantruschen i Sydafrika, De Beers är idag det dominerande företaget på marknaden, med en ställning så stark att man på egen hand kan påverka priset på rådiamanter, vilket har skett genom Londonsyndikatet eller senare Central Selling Organisation (CSO). Större omfattning har bearbetningsindustrin/diamantslipningsindustrin bland annat i Nederländerna, USA, Israel och Indien.
Två tredjedelar av alla diamanter i världen kommer från gruvor i Afrika, oftast från Angola, Botswana, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Namibia, Sierra Leone och Sydafrika. På senare tid har diamanter av god kvalitet hittats i Kanada, och även i Ryssland finns det diamanter. Det finns diamanter i gul, röd, blå, grön och champagnefärg. Färgerna kommer av att små mängder föroreningar ingår i diamanten.
Kända diamanter [redigera]
Världens största diamant, Cullinandiamanten, påträffades 1905 i Transvaal i Sydafrika. Två andra kända diamanter är Hope och Koh-i-noor.
Externa länkar [redigera]
50+books, 5000 pages (e-texts) on Diamanten Robert Boyle, Albertus Magnus, US Geological Survey, George Frederick Kunz etc.
En svensk webbplats som förklarar hur gradering av diamanter sker (de 4 C).
Wikimedia Commons har media som rör Diamant.
Referenser [redigera]
^ J. E. Field; C. J. Freeman (3 March 1981). Strength and fracture properties of diamond. Philosophical Magazine A 595 - 618.
Värt att veta om Diamanter av http://Golfarenurban.blogspot .com
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Diamant"
Kategorier: Diamanter Mineral Kol Ädelstenar Wikipedia:Basartiklar
Sidan ändrades senast den 13 februari 2009 kl. 17.14.
All text tillgänglig under GNU Free Documentation License. För bilder, se respektive bildsida.
Wikimedias integritetspolicy
Om Wikipedia
Förbehåll
if (window.runOnloadHook) runOnloadHook();
Hälsningar/Urban Lundberg Falköping den 31 januari 2007
