Av Urban Lundberg 2009-02-13
BÄRNSTEN.
Bärnsten är egentligen ca 40-50 miljoner år gammal kåda. Kommer från barrträdet (Pinus succinifera). Normalt är den genomskinlig med en gul till gulröd färg. Det är en till vikten ganska lätt sten. De finaste/dyraste har inneslutningar av insekter eller andra småkryp. Närmaste fyndorterna är: Sverige, Danmark och Polen. Även bland de andra baltiska länderna förekommer bärnstenen. Stora bitar på över 10 kg är kända.
Man kan gott säga att bärnstenen var vår första ädelsten.
Vid sidan av den baltiska bärnstenen, som har ca 40 miljoner år på nacken, har man nu fyndigheter med fossil harts, som är 29-120 miljoner år gamla. I Europa kan nämnas Sibirien, gamla Östtyskland, Österrike, Nordfrankrike och Sicilien.
I Asien har man funnit bärnsten i Libanon, Kina och Burma.
På den amerikanska kontinenten förekommer den i Kanada, Alaska, New Jersey och Mexico.
I den Dominikanska republiken har man även gjort en del fynd, stenar med inneslutna djur är inte ovanligt.
Det förekommer även äggstora stenar på 500-1000 smådjur, mestadels myror.
Fyndigheterna är gamla.
Columbus nämnde den Dominikanska republikens bärnstenar i dagböckerna från den andra resan.
Urinvånarna gör örhängen, amuletter, pärlhalsband och andra smycken av stenarna.
FÄRGER.
Det är ett fascinerande färgspektrum. Det finns gula, färglösa, vita, svarta, röda, rosa och gröna bärnstenar.
De mest fascinerande tonar i blått, från vattnigt himmelsblått till mörk ultramarin.
Ibland har stenen en tunn hinna av blått, man kan även skönja en blå ton inne i stenen, som ter sig gul då den genomlyses.
Denna blåfärgning är hittills en vetenskaplig gåta, men man tror att det rör sig om ytterligt finfördelade organiska inneslutningar.
Stenen kan någon gång under årtusendena ha smälts till harts på nytt, exempelvis under ett vulkaniskt utbrott och då har inneslutningarna bränts till aska, som ingått i hartsen.
INNESLUTNINGAR och BEHANDLINGAR.
Stora klara bärnstenssmycken med växt eller insektsinneslutningar är dyrbara.
Småstenar och slipavfall utsätts för hetta och hårt tryck. Det material som då utvinns, används till halsband eller hängen ibland med etiketten äkta bärnsten, detta tycker jag är falsk varubeteckning, trots att det dock är bärnsten.
Endast smycken, som slipats ur stenar, funna på stranden eller brutna i en fyndighet bör betecknas som naturbärnsten.
Man kan dock ha värmebehandlat stenarna för att få fram den mörka eller gyllenbruna bärnstensfärgen, eftersom endast ca 5 % av alla fynd har denna kvalitetsfärg.
Samlare av stenar med inneslutningar har påverkat prisökningen.
Även antika smycken, askar, skeppsmodeller, små möbler, schackfigurer, etc. har de senaste åren betingat stora summor…
Detta har gjort att kopior och smycken tillverkats i konstharts, plast eller kopalharts.
ÄKTA ELLER OÄKTA?
Imitationer är inte alltid så lätta att avslöja.
Man kan göra ett vattenprov om möjligt, eftersom stenen flyter.
Man kan även göra ett brännprov med en glödgad nål mot stenen så känner man en kraftig lukt av kamfer eller surmjölk om stenen är äkta vara.
Pressad sten eller kopalbärnsten angrips av eter, medan den äkta stenen förbli oförändrad. Inneslutningar kan ibland ha först in i stenen, varefter öppningen har täppts till med konstharts.
HISTORIA.
Bärnstenen gäller som människans första ädelsten. Det svenska namnet kommer från lågtyskans bernstén, brinna.
Förr kallade vi bärnstenen för RAV, vilket den ännu heter i Danmark.
Grekerna kallade den för ELEKTRON. Likheten med elektricitet är inte obefogad.
Thales från Milet upptäckte år 600 före Kristus att om man gnuggade en bärnsten mot en päls fick man eld all tända med.
Läkekonstens fader, Hippokrates, förklarade att bärnsten var verksamt mot en mängd sjukdomar, t o m delirium tremens.
Under romartiden betalades ett högre pris för en bit bärnsten än för en frisk slav!
Plinius berättar år 79 efter Kristus att kvinnorna i norra Italien bar bärnstenspärlor mot struma…
Enligt Mohammed skulle en rättrogens radband bestå av bärnsten.
De romerska gladiatorerna bar bärnsten för att skydda sig i kampen på arenan…
Bärnsten har hittats i 4000-år gamla gravar nära Stonehenge i England.
Bärnsten
Kategori
Fossil kåda
Grupp
Kemi
Färg
Gul-orange-brun
Streckfärg
Kristallsystem
Brott
Mohs
2,0-3,0
Ljusbrytning
Dubbelbrytning
Spaltning
Densitet
Dispersion
Insekt i bärnsten.
Smycke och halsband av bärnsten
Bärnsten är ett samlingsnamn för flera fossila hartser avsöndrade som kåda av träd, främst barrträd med det gemensamma namnet Pinus succinifera. Den förekommer i oregelbundna klumpar eller i form av droppar och kan innehålla fossila rester av växter eller insekter. Färgen är vanligen gul, brun eller rödaktig och fettglänsande samt genomskinlig eller nästan genomskinlig, men förekommer även som svart, grön, violett, mjölkigt vit eller blå-svart. Bärnsten är känd från nästan hela norra och mellersta Europa och förekommer även i Spanien, Italien, Rumänien, Japan, Burma med flera länder. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring södra Östersjön, där det viktigaste hartset är succinit. Det är så lätt att det enbart av vågornas kraft kan kastas upp på stranden från havsbotten.
Bärnsten kan brinna och utvecklar då en angenäm aromatisk doft. Namnet bärnsten härstammar från plattyskans Börnsteen, (av börnen=brinna). I Skåne kallades den förr "rav" (vilket är det fornnordiska ordet för bärnsten och än idag är det danska ordet för bärnsten), ett ord som återfinnes i ortnamnet Ravlunda. Bärnstenen blev ett tidigt betalningsmedel i Europa och har samlats sen stenåldern. Smycken av bärnsten ansågs skydda mot trolldom och onda makter. Det var också bra mot allehanda sjukdomar som gikt, hysteri och magont.
De 2 största svenska stenarna kommer från Falsterbo halvön vid Skåne och väger 1,8 kg. Världsrekordet är 9,8 kg.
Bärnstens hårdhetsgrad är mellan 2 och 3 och kan lätt bearbetas. Den betraktas som ädelsten och används till prydnadsföremål och smycken. För att få kallas bärnsten måste stenen vara äldre än 20 miljoner år.
Stenen är oftast i sin naturliga form matt på grund av sina otaliga små blåsor eller sprickor. Genom kokning i olja kan man få bort luftblåsor i bärnstenen och inneslutna vätskor och förbättra kvaliteten. Många av stenarna i affären är kokade stenar och inte äkta i sin färg. Man kan även pressa ihop mindre oanvändbara bitar till större mer säljbara bitar bärnsten.
Bärnsten har genom sitt grekiska namn, elektron, givit upphov till benämningen elektricitet och elektron från de elektrostatiska egenskaperna som bärnsten efter gnidning brukar ha genom att attrahera lätta kroppar till exempel hårstrån. Det var den grekiska filosofen Thales från Miletos (632 f Kr – 543 f Kr) som upptäckte detta fenomen.
Svart bärnsten är fossilt trä som förvandlats till en tät form av kol - se Beckkol.
Precis som pärlor mår bärnsten bra av att användas. Men utsöndringen från huden kan med tiden färga bärnstenen. Man kan rengöra bärnsten i ljumt vatten, dock inte hett, med lite diskmedel. Därefter ska man smörja in bärnstenen i vegetabilisk olja. Att tänka på är att parfym och hårspray innehåller alkohol, vilket kan få bärnstenen tappa sin lyster.
Det finns olika namn på bärnsten exv:
* Ambroid (pressbärnsten alternativt mosaikbärnsten)
ihoppressad bärnsten.
* Beckerit, Gedanit, Glessit, Stantienit
bärnsten från Östersjöområdet.
* Burmit
bärnsten från Burma.
* Kaurikopal
ny bärnsten från Nya Zeeland somär tappad från barrträd.
* Kongokopal
ny bärnsten tappad från lövträdav ärtväxternas familj i Afrika.
* Kopal (”Afrikas bärnsten”)
bärnsten som är nutida till baranågot miljontals år gammal.
* Råkopal
kåda(bärnsten tappad från levande träd).
* Simeto (simetit)
bärnsten från Sicilien.
* Succinit
bärnsten från Baltikum eller Östersjön.
* Rumanit
bärnsten från Rumänien.
* Walchowit
bärnsten från Slovakien ellerMärhisk bärnsten.
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rnsten"
Sidan ändrades senast den 30 december 2008 kl. 10.43.
All text tillgänglig under GNU Free Documentation License. För bilder, se respektive bildsida.
Wikimedias integritetspolicy
Om Wikipedia
Förbehåll
if (window.runOnloadHook) runOnloadHook();
Urban Lundberg
