lördagen den 5:e januari 2008

Värt att veta om Färgstenar


Värt att veta om FÄRGSTENAR.
Av Urban Lundberg Falköping den 13 februari 2008

Detta är den engelska statskronan,(Imperial State Crown) med den röda Svarte Prinsens rubin, som egentligen är en spinell. Längst ned på kanten ser vi den stora gnistrande diamanten Cullinan ll som jag skrivit om i Värt att veta om diamanter!

Avbildade stenar i bild 1,


första raden: Kunzit, Månsten,Ostronskal med pärla, Orientpärla (rund), Sötvattenspärla samt Orientpärla(bouton), andra raden: Bergkristall (oslipad och slipad), Citrin, Ametist (råkristall), tredje raden: Lapis lazuli, Rökkvarts, Ametist, Rosenkvarts, fjärde raden: Calcedon, Naturagat, Turkos, femte raden: Malakit, Carneol, Heliotrop, Turkos(råsten), sista raden: Amazonit, Labrador, Jade och bärnsten.

Avbildade stenar i bild 2,

första raden: Ceylonsafir, Indisk safir, Brilliantslipad diamant, Rubin, Rubin råkristall,andra raden: Gul Ceylonsafir, Diamant, råkristall i "blue ground", Smaragd,tredje raden: Aquamarin,Aquamarin i råkristall, Guldberyll, fjärde raden: Turmalin i råkristall, Rora Turmalin, Grön Turmalin, Granatkristall,femte raden: Kattöga(Chrysoberyll),

sista raden: Opal, Svart Opal, Eldopal och Peridot.


Sliperier.

Ädelstenarnas namn.

De äldsta namnen på ädelstenar går tillbaka på orientaliska språk, grekiska och latin. Särskilt grekiskan har präglat de moderna ädelstensnamnen.


Hårdhet.

Friedrich Moh (1773-1839) var en mineralog från Wien.

Han definierade ritshårdheten som det motstånd som ett mineral gör, om det ritsas med ett spetsigt undersökningsföremål.

Moh valde 10 mineral med olika hårdhet och graderade dem från ett till tio. Varje material i denna skala repar det förgående och repas självt av det följande.

Lika hårda mineral repar alltså inte varandra.

Numera betämmer man hårdheten efter Moh´s skala.

Hos mineraler med Moh´s hårdheten på 8-10 talar man om ädelstenhårdhet.

Diamanten har tio på denna skala och är ca 140 ggr hårdare än en "korund" (safir-rubin)- (diamant 140 000 sliphårdhet),(Rosiwal),

Korund 1000.

Det är därför nog därför som glasmästaren kan skära med en diamant!

Människan och ädelstenarna.
Ädelstenar har människan känt till i minst sjutusten år.
De förbehölls de välbärgade och fungerade samtigt som statussymboler. Furstar visade sin rikedom och därigenom sin makt med sina ädestensprydda insignier.
Ännu idag kan man i skattkammare och museer beundra magnifika skatter från tidigare epoker.
Det händer än idag att en ädelsten infattad i guld eller platina, visas demonstrativt som ett tecken på rikedom.
Förr när man inte var så upplyst i naturvetenskap hade ädelstenarna alltid ett skimmer av något hemlighetsfullt, overjordiskt.
Därför användes de ofta som amuletter och talismaner.
De skyddade mot andar och gjorde helgon och änglar välvilliga.
De kunde avvärja hot och bevara hälsan, de motverkade gift ochförhindrade pest.
De framkallade furstkig gunst och förde sjöfolk hem.
Ända fram till början på 1800-talet kunde ädelstenarna tjäna som botemedel vid sjukdomar.
Enbart nävaron av en bestämd sten räckte för tillfrisknande.
Ädelstenen kunde läggas på den sjuka kroppsdelen, eller intogs i finkrossad form.
Denna litoterapi (bot med stenar)verkade kanske ibland.
Men det berodde nog enbart på den suggestion som påverkade de sjuka. Skulla man misslyckas kunde man ju alltid skylla på att stenen trots allt kanske inte var äkta.
I Japan säljer man än idag krossade pärlor (kalktabletter) för medecinskt bruk.

Som en naturlig följd av föreställningen om övernaturliga krafter i ädelstenarna slog man en bro till astrologin och samordnade ädelstenarna med djurkretsens stjärnbilder.

På så sätt fick man födelsestenar!

Ädelstenar som var lämpliga för dem som var födda i ett bestämt Zodiaktecken och som skulle följa och skydda just dessa personer.
Detta förenklades sedan till månadsstenar.
Dessutom finns det ädelstenar som tillskrivs Solen,Månen och Planeterna (planetstenar).
Under tidernas lopp har urvalet av dessa ädelstenar förändrats. i moderna religioner har ädelstenarna sin fasta plats.
Den judiske översteprästen har in sin bröstsköld fyra rader med ädelstenar.
Påven har i sin tiara och de sitter även i biskoparnas mitror och monstranser.
Finns även i relikskrin och ikoner.
Numera skalas all symbolik (förutom månstenar, zodiak och liknande som många fortfarande vill tro på) och estetik bort från ädelstenarna, de betraktas idag enbart som rena kapitalplaceringar.
Trots alla våldsamheter ute i världen, så har fortfarande stora värden, i denna lilla form i praktiken visats sig vara beständig.

Gemmologi ( läran och vetenskapen om ädelstenar).

Ädelsten.
För alla ädelstenar är skönheten det gemensamma.
Tidigare betecknade man helt få stenar som äkta.
Idag är antalet ädelstenar nästan oöverskådligt och nya kommer till.

Allmänt.
Även om Diamanten kallas för ädelstenarnas konung, bör man inte ringakta alla de övriga vackra stenar som naturen försett oss med.
De mest eftertraktade är: rubiner, safirer och smaragder, dessa har jag beskrivit i särskilda artiklar tidigare.
En del beskriver färgstenar som ädla och halvädla, jag anser att det i naturen inte finns något som heter ”halvädel”.
Det finns vackra och mindre vackra, eller vanliga och sällsynta.
Jag anser att det i första hand är färgen som bestämmer värdet.
Den skall vara klar och bestämd och helst ha en djup, mörk nyans.
Är färgen bra, då kan man bortse från en del smärre felaktigheter (inneslutningar), de kan t o m framstå som en särpräglad skönhet, som jardin (trädgård) för en smaragd och siden för en rubin.
De flesta dyrbara stenar kommer från länder som: Indien, Ceylon och Östasien, Brasilien och Madagaskar.
Med endast få undantag: (opal, obsidian, moldavit och bärnsten), så är alla ädelstenar av kristalliserat material.

Färgstenar.
(Här skulle nog Bengt Grive, han från TV, som recenserade färgerna på konståkarna, gärna varit med om att färgbestämma stenarna).

Agat, har uppstått genom att ihåligheter i urberget eller lavan var fyllda med kiselsyra, som kristalliserades och bildade s.k. Agatmandlar, bandaktiga och skiktvis olikfärgad uppbyggnad.
Det finns Calcedon, ofta grönfärgad som ersättning för äkta Chrysopras.
Carneol, är en järnhaltig rödbrun agat. Onyx är konstgjord svartfärgad Agat.
Alexandrit, stenen upptäcktes i Ural år 1831 och fick sitt namn efter Tsar Alexander II. Den har i dagsljus en klar mossgrön färg, som i belysning ändras till lilaröd eller röd.
Almadin, har en mera lilaröd färg, slipas ofta som cabochon, (slipning helt utan fasetter och helt rundad översida) kallades för karbunkel under medeltiden. Beteckningen caprubin är missvisande och bör undvikas.

Ametist och Citrin är precis samma sten, den är lila respektive gulfärgad bergkristall, dvs. Kvarts.
En felaktig benämning är guldtopas eller madeiratopas som ibland förekommer.
Vissa ametister kan man genom bränning omvandla till gula citriner.



Aquamarin, är en släkting till smaragden och som namnet antyder, havsvattens färgad blå.
Priset kan vara ganska högt, men dock långt ifrån smaragdens.
Bergkristall, förekommer i stora kristallgrupper eller i enstaka prismor upp till 1 m längder. Endast de vattenklara används.
Finns även i Sverige.

Beryll, rosa, gula och gulgröna och är för det mesta klara och felfria.

Bärnstenen har jag skrivit om i en särskild artikel.
Chrysopras, är en mjölkig genomskinlig Calcedon, antingen enfärgad grön eller med mer grönvitaktiga inneslutningar.
Stenar av hög kvalitet är rätt dyrbara.



Citrin.
Har fått namnet efter sin citrongula färg.De flesta citriner i handeln har uppstått genom bränning av ametist eller rökkvarts.Naturliga citriner är däremot övervägande blekgula.




Granat, till färgen röda eller rödbruna, de finaste tycker jag är de som kommer från Tjeckien och Slovakien. (Tjeckoslovakien) I staden Turnov har man haft en stor smycktillverkning av både silver, granater och biouterier. De mest kända granaterna är Pyropen som förekommer i Böhmen och som gett upphov till den böhmiska granatsmyckeindustrin. De mest välkända är mormorssmycken, helt fullbesatta med rosenstensslipade granater.
Helitrop, är en mörkgrön sten, ofta med rödaktiga, punktliknande inneslutningar, som ofta går under det felaktiga namnet Jaspis, används till sigillstenar (engelska bloodstone).








Onyx ovanför i bild
Hematit (Hämatit) eller Blodsten, är vanlig järnoxid, ogenomskinlig med metallisk svartgrå glans. Jaspis, olikfärgade och ogenomskinliga med ibland vackra teckningar.


Koraller, korallstockarna byggs upp av en polyp, som avsöndrar kalk och ger upphov till förgrenade korallformationer.
Färgerna är djupt mörkröd till rosa och vit.
Till smycken duger endast Medelhavets ädla koraller.

Lapis-Lazuli, (min favoritsten) är en mycket vacker djupblå, ogenomskinlig sten som i fina kvaliteter har ett ansenligt värde. Den har små guldliknande insprängningar som består av Pyrit (svavelkis).
Man hittade i faraonernas gravar scarabéer (snidade skalbaggar) och sigill av lapis.
Malakit, är en kompakt ogenomskinlig grön sten som används till halsband.
Markasit, är pyrit, svaveljärn eller svavelkis, slipas till små rosettfasetterade stenar och används i billigare silversmyck
Mossagat, är en calcedon, som genom inneslutning av grönaktiga järnsilikattrådar visar mossliknande teckningar.
Landskapsagat, som har teckningar som är förbluffande lika landskaps och bergformationer.
en.
Månsten, har ett rörligt ljust skimmer, som förflyttar sig över hela ytan. Den är genomskinlig blågrå eller grå.
Nefrit och Jadeit, är två närbesläktade stenar, den första är mörkt olivgrön och den andra är grön, ljusgrön eller vit ogenomskinlig.

Obsidian, är en grön till grönsvart sten av naturligt glas, troligen av vulkaniskt ursprung.


Opalen, skimrar i alla regnbågens färger, slipas som cabochons, för att få fram denna effekt.
Peridot, är en klar genomskinlig sten, gulgrön till olivgrön
Pyropen som förekom i Böhmen och som gett upphov till den böhmiska granatsmyckeindustrin.
De mest välkända är mormorssmycken, helt besatta med små rosenstensslipade granater.
Rosenkvarts, har en skär genomskinlig färg och förkommer i halsband och konstföremål.
Rökkvarts, kallas en brunaktig eller rökgrå variant som är billigare än en fin citrin och används mycket i billigare bijouterier tillsammans med markasiter (liknar bly).


Skiktagaterna, har en rödvit eller svartvit färg och används till sigill eller rill populära camé-stenar.



Stjärnsafir och stjärnrubin
Tigeröga är en annan agat som är gul till brun, Falköga är blågrön och Kattöga är grå, brun och grön i olika nyanser som inte skall förväxlas med den betydligt värdefullare Chrysoberyllkattögat.

Topas, (ädeltopas), Vanligast är en guldgul färg, ofta med någon rödbrunaktig nyans.

Turmalin har jag beskrivit i en särskild artikel.
Turkos, är en ogenomskinlig, himmelsblå och
grönblå sten.
FÄRGGRUPPER.
Det finns givetvis fler färgstenar att berätta om, men jag har enbart tagit med de mest populära och förkommande i vårt land.
Det kanske kan vara av intresse att dela in dem i olika färggrupper för att underlätta en del.
Vita stenar, diamant, cirkon, topas, beryll, bergkristall, synt.korund, synt. spinell.
Röda stenar, rubin, almadin, pyrop, spinell, topas, turmalin, alexandrit, (i konstljus) synt. Rubin.
Blå stenar, safir, spinell, turmalin, lapis-lazuli, synt.safir, synt.spinell.
Gröna stenar, smaragd, cirkon, safir, alexandrit, (i dagsljus) chrysopras, hiddenit, turmalin, demantoid, grossular, heliotrop, peridot, jade, avanturin, nefrit, malakit, amazonit, synt.smaragd.
Ljusblå stenar, aquamarin, topas, cirkon, calcedon, månsten, synt.spinell.
Gula stenar, topas, cirkon, citrin, guls safir, chrysoberyll, beryll, turmalin.
Gulbruna och bruna stenar, topas, citrin, rökkvarts, cirkon(hyasint), brun safir, chrysoberyll, hessonit, turmalin, avanturion-glas.
Violetta stenar, ametist, kunzit, safir.
Rosa stenar, kunzit, safir, topas, turmalin, beryll,(morganit) rosenkvarts.
Gulröda stenar, eldopal, carneol.
Svarta stenar, onyx, blodsten, markasit, labradorit.
Flerfärgade stenar, opaler,agater.

Vill man veta mer
Om man är intresserad av färgstenar är Idar-Oberstein i Tyskland ett bra ställe att besöka.
Även i Schweiz (Jura) slipas mycket färgstenar.

Walter Schumann (München 1976),har skrivit en bok som heter Edelsteine und Schmucksteine, den beskriver ca 1 500 ädel-och prydnadsstenar och innehåller det mesta, tycker jag.

Äkta eller oäkta?

Det förekommer givetvis kopior på äkta stenar och de kallas för syntetiska stenar eller för glasimitationer.

Men endast det äkta är väl bäst?

Äkta vara tillfredsställer ofta människan bäst eftersom en kopia aldrig kan tävla med originalet.

Varför ger inte en fulländad kopia av en känd målares original samma njutning, trots att kopian kanske förmedlar exakt samma estetiska fulländning?

Behåll den äkta varan och färgen!





Hälsningar/Urban Lundberg