Värt att veta om Bärnsten

VÄRT ATT VETA om BÄRNSTEN.
Av Urban Lundberg 2009-02-13

BÄRNSTEN.

Bärnsten är egentligen ca 40-50 miljoner år gammal kåda. Kommer från barrträdet (Pinus succinifera). Normalt är den genomskinlig med en gul till gulröd färg. Det är en till vikten ganska lätt sten. De finaste/dyraste har inneslutningar av insekter eller andra småkryp. Närmaste fyndorterna är: Sverige, Danmark och Polen. Även bland de andra baltiska länderna förekommer bärnstenen. Stora bitar på över 10 kg är kända.

Man kan gott säga att bärnstenen var vår första ädelsten.

Vid sidan av den baltiska bärnstenen, som har ca 40 miljoner år på nacken, har man nu fyndigheter med fossil harts, som är 29-120 miljoner år gamla. I Europa kan nämnas Sibirien, gamla Östtyskland, Österrike, Nordfrankrike och Sicilien.

I Asien har man funnit bärnsten i Libanon, Kina och Burma.
På den amerikanska kontinenten förekommer den i Kanada, Alaska, New Jersey och Mexico.

I den Dominikanska republiken har man även gjort en del fynd, stenar med inneslutna djur är inte ovanligt.

Det förekommer även äggstora stenar på 500-1000 smådjur, mestadels myror.

Fyndigheterna är gamla.

Columbus nämnde den Dominikanska republikens bärnstenar i dagböckerna från den andra resan.

Urinvånarna gör örhängen, amuletter, pärlhalsband och andra smycken av stenarna.

FÄRGER.

Det är ett fascinerande färgspektrum. Det finns gula, färglösa, vita, svarta, röda, rosa och gröna bärnstenar.

De mest fascinerande tonar i blått, från vattnigt himmelsblått till mörk ultramarin.
Ibland har stenen en tunn hinna av blått, man kan även skönja en blå ton inne i stenen, som ter sig gul då den genomlyses.

Denna blåfärgning är hittills en vetenskaplig gåta, men man tror att det rör sig om ytterligt finfördelade organiska inneslutningar.

Stenen kan någon gång under årtusendena ha smälts till harts på nytt, exempelvis under ett vulkaniskt utbrott och då har inneslutningarna bränts till aska, som ingått i hartsen.

INNESLUTNINGAR och BEHANDLINGAR.

Stora klara bärnstenssmycken med växt eller insektsinneslutningar är dyrbara.
Småstenar och slipavfall utsätts för hetta och hårt tryck. Det material som då utvinns, används till halsband eller hängen ibland med etiketten äkta bärnsten, detta tycker jag är falsk varubeteckning, trots att det dock är bärnsten.
Endast smycken, som slipats ur stenar, funna på stranden eller brutna i en fyndighet bör betecknas som naturbärnsten.
Man kan dock ha värmebehandlat stenarna för att få fram den mörka eller gyllenbruna bärnstensfärgen, eftersom endast ca 5 % av alla fynd har denna kvalitetsfärg.
Samlare av stenar med inneslutningar har påverkat prisökningen.

Även antika smycken, askar, skeppsmodeller, små möbler, schackfigurer, etc. har de senaste åren betingat stora summor…
Detta har gjort att kopior och smycken tillverkats i konstharts, plast eller kopalharts.

ÄKTA ELLER OÄKTA?

Imitationer är inte alltid så lätta att avslöja.

Man kan göra ett vattenprov om möjligt, eftersom stenen flyter.
Man kan även göra ett brännprov med en glödgad nål mot stenen så känner man en kraftig lukt av kamfer eller surmjölk om stenen är äkta vara.

Pressad sten eller kopalbärnsten angrips av eter, medan den äkta stenen förbli oförändrad. Inneslutningar kan ibland ha först in i stenen, varefter öppningen har täppts till med konstharts.

HISTORIA.

Bärnstenen gäller som människans första ädelsten. Det svenska namnet kommer från lågtyskans bernstén, brinna.
Förr kallade vi bärnstenen för RAV, vilket den ännu heter i Danmark.

Grekerna kallade den för ELEKTRON. Likheten med elektricitet är inte obefogad.

Thales från Milet upptäckte år 600 före Kristus att om man gnuggade en bärnsten mot en päls fick man eld all tända med.

Läkekonstens fader, Hippokrates, förklarade att bärnsten var verksamt mot en mängd sjukdomar, t o m delirium tremens.

Under romartiden betalades ett högre pris för en bit bärnsten än för en frisk slav!

Plinius berättar år 79 efter Kristus att kvinnorna i norra Italien bar bärnstenspärlor mot struma…
Enligt Mohammed skulle en rättrogens radband bestå av bärnsten.

De romerska gladiatorerna bar bärnsten för att skydda sig i kampen på arenan…

Bärnsten har hittats i 4000-år gamla gravar nära Stonehenge i England.

Bärnsten

Kategori
Fossil kåda
Grupp
Kemi
Färg
Gul-orange-brun
Streckfärg
Kristallsystem
Brott
Mohs
2,0-3,0
Ljusbrytning
Dubbelbrytning
Spaltning
Densitet
Dispersion

Insekt i bärnsten.

Smycke och halsband av bärnsten
Bärnsten är ett samlingsnamn för flera fossila hartser avsöndrade som kåda av träd, främst barrträd med det gemensamma namnet Pinus succinifera. Den förekommer i oregelbundna klumpar eller i form av droppar och kan innehålla fossila rester av växter eller insekter. Färgen är vanligen gul, brun eller rödaktig och fettglänsande samt genomskinlig eller nästan genomskinlig, men förekommer även som svart, grön, violett, mjölkigt vit eller blå-svart. Bärnsten är känd från nästan hela norra och mellersta Europa och förekommer även i Spanien, Italien, Rumänien, Japan, Burma med flera länder. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring södra Östersjön, där det viktigaste hartset är succinit. Det är så lätt att det enbart av vågornas kraft kan kastas upp på stranden från havsbotten.
Bärnsten kan brinna och utvecklar då en angenäm aromatisk doft. Namnet bärnsten härstammar från plattyskans Börnsteen, (av börnen=brinna). I Skåne kallades den förr "rav" (vilket är det fornnordiska ordet för bärnsten och än idag är det danska ordet för bärnsten), ett ord som återfinnes i ortnamnet Ravlunda. Bärnstenen blev ett tidigt betalningsmedel i Europa och har samlats sen stenåldern. Smycken av bärnsten ansågs skydda mot trolldom och onda makter. Det var också bra mot allehanda sjukdomar som gikt, hysteri och magont.
De 2 största svenska stenarna kommer från Falsterbo halvön vid Skåne och väger 1,8 kg. Världsrekordet är 9,8 kg.
Bärnstens hårdhetsgrad är mellan 2 och 3 och kan lätt bearbetas. Den betraktas som ädelsten och används till prydnadsföremål och smycken. För att få kallas bärnsten måste stenen vara äldre än 20 miljoner år.
Stenen är oftast i sin naturliga form matt på grund av sina otaliga små blåsor eller sprickor. Genom kokning i olja kan man få bort luftblåsor i bärnstenen och inneslutna vätskor och förbättra kvaliteten. Många av stenarna i affären är kokade stenar och inte äkta i sin färg. Man kan även pressa ihop mindre oanvändbara bitar till större mer säljbara bitar bärnsten.
Bärnsten har genom sitt grekiska namn, elektron, givit upphov till benämningen elektricitet och elektron från de elektrostatiska egenskaperna som bärnsten efter gnidning brukar ha genom att attrahera lätta kroppar till exempel hårstrån. Det var den grekiska filosofen Thales från Miletos (632 f Kr – 543 f Kr) som upptäckte detta fenomen.
Svart bärnsten är fossilt trä som förvandlats till en tät form av kol - se Beckkol.
Precis som pärlor mår bärnsten bra av att användas. Men utsöndringen från huden kan med tiden färga bärnstenen. Man kan rengöra bärnsten i ljumt vatten, dock inte hett, med lite diskmedel. Därefter ska man smörja in bärnstenen i vegetabilisk olja. Att tänka på är att parfym och hårspray innehåller alkohol, vilket kan få bärnstenen tappa sin lyster.
Det finns olika namn på bärnsten exv:
* Ambroid (pressbärnsten alternativt mosaikbärnsten)
ihoppressad bärnsten.
* Beckerit, Gedanit, Glessit, Stantienit
bärnsten från Östersjöområdet.
* Burmit
bärnsten från Burma.
* Kaurikopal
ny bärnsten från Nya Zeeland somär tappad från barrträd.
* Kongokopal
ny bärnsten tappad från lövträdav ärtväxternas familj i Afrika.
* Kopal (”Afrikas bärnsten”)
bärnsten som är nutida till baranågot miljontals år gammal.
* Råkopal
kåda(bärnsten tappad från levande träd).
* Simeto (simetit)
bärnsten från Sicilien.
* Succinit
bärnsten från Baltikum eller Östersjön.
* Rumanit
bärnsten från Rumänien.
* Walchowit
bärnsten från Slovakien ellerMärhisk bärnsten.
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rnsten"

Sidan ändrades senast den 30 december 2008 kl. 10.43.
All text tillgänglig under GNU Free Documentation License. För bilder, se respektive bildsida.
Wikimedias integritetspolicy
Om Wikipedia
Förbehåll
if (window.runOnloadHook) runOnloadHook();

Urban Lundberg

Värt att veta om Turmalinen

VÄRT ATT VETA OM TURMALINER.

Av Urban Lundberg Falköping 2009-02-13

Ingen ädelsten är så rik på färger som turmalinen. Den var känd i Medelhavsområdet under antiken, med först 1903 införde holländarna den från Ceylon till andra delar av Europa. De nya stenarna betecknades med ett singalesiskt ord, TURAMALI.

Numera använder man ofta färgbeteckningen plus ordet TURMALIN i stället för särskilt variantnamn, som gul turmalin, grön turmalin, rosa turmalin etc.

Genom upphettning och åtföljande avkylning, liksom vid tryck eller gnidning blir turmalinkristallen elektriskt laddad, stenen drar då till sig damm och små papperstussar.
Holländarna kände till denna effekt och använde stenen till att dra ur aska ur sin sjöskumspipor och de kallade denna sällsamma sten för aschentrekker (askdragare), vilket länge var det egentliga namnet på turmalinen.

Turmaliner
Från Wikipedia

Turmalin

Kategori
Mineral
Grupp
Silikater
Kemi
Komplex aluminiumborsilikat Na(Mg,Fe,Mn,Li,Al)3Al(Si6(Si6O18)(BO3)3(OH,F)4
Färg
Färglös, blå, brun, grön, gul, rosa, röd, violett, svart, flerfärgad
Streckfärg
Vit
Kristallsystem
Hexagonala
Brott
ojämnt
Mohs
7 – 7,5
Ljusbrytning
1,616 – 1,652
Dubbelbrytning
-0,014 – -0,044
Spaltning
ingen
Densitet
3,02 – 3,26
Dispersion
0,017
Turmaliner är en grupp närbesläktade mineral med komplexa kemiska formler(aluminium-borosilikater) som bildar hexagonala kristaller.

Större fyndigheter av turmalin finns i Brasilien, Madagaskar, Afghanistan, Tanzania och Namibia.

Hittas ofta i pegmatiter tillsammans med Lepidolite och Spodumene, och ibland också i avlagringar.

Turmalin är också den ädelsten som kan uppvisa flest färger, den kan efterlikna praktiskt taget alla ädelstenar i färg, från färglöst till helt svart och alla färger däremellan.

Namnet kommer från singalesiskans "tura mali", som betyder "mångfärgad sten". De olika färgena har ofta egna handelsnamn (t.ex rubellit-röd, indicolit-blå, verdelit-grön). Intensiva krom och paraibafärger liksom rent gult och flerfärgade förekommer också.

Sällsynt finns färgändrande stenar (som skiftar färg mellan dagsljus och konstljus) och stenar med kattögoneffekt.

En annan utmärkande egenskap för turmalin är att den är pyroelektrisk, d.v.s. får elektrisk laddning vid upphettning. P.g.a. detta kallades den "aschentrekker" i Holland, då den lätt drar till sig aska.

Färgrikedomen beror på att även minimala ändringar i den kemiska sammansättningen av kristallstrukturen ger upphov till mycket stora färgändringar, en typisk egenskap för just turmalin.

Den har en ibland mycket tydlig dikroism, d.v.s. uppvisar två olika färger beroende på från vilken riktning den betraktas, vilket ger en vacker effekt när man sakta vrider på stenen.

En del av de historiskt mest kända rubinerna har i efterhand visat sig vara rubelliter, d.v.s rubinliknande turmaliner.

Värdet varierar enormt, från helt överkomliga priser till mycket höga caratpriser för de bästa paraibaturmalinerna (diamanter är en riktigt vanlig ädelsten i jämförelse med dessa). Syntetiska turmaliner förekommer inte på marknaden, det har visat sig vara för svårt att syntetisera dessa. Ofta är de helt obehandlade, ibland upphettade och i sällsynta fall har de oljats eller bestrålats.

Turmalin är en robust sten som tål slitage bra och därför utmärkt som smyckesten.

Den bör inte utsättas för starka syror.

Några olika varianter:
Akroit: färglös,
Dravit: brun,
Indigolit: blå,
Rubellit: röd rosa,
Schörl: Svart,
Siberit: Lilaröd violettblå,
Verdelit: grön
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Turmaliner"
Kategori: Silikatmineral

FÖREKOMSTER.

Turmaliner förekommer i pegmatiten och vaskavlagringar. Mest givande fyndigheter var i Ceylon och Madagaskar, därefter kom Brasilien. Fina röda och tvåfärgade stenar kom från Mocambique. Övriga fyndigheter kom från: Angola, Australien, Burma, Indien, Rhodesia, Sydvästafrika, Tanzania, Thailand, Sovjet och USA. I Europa kan samlaren finna turmaliner på Elba och i Schweiz (Tessin).
Rosa och intensivt rött och grönt är de mest eftersökta färgerna.

POPULARITET.

Somliga ädelstenar är allmänt kända. Dit hör diamanter, rubiner, safirer och smaragder.
Andra stenar har däremot inte haft någon större framgång i Sverige med sin PR- dit hör även turmalinen.

Om man tittar i juvelerarnas skyltfönster finns därför få smycken med turmaliner och de flesta kunder tycks vara helt oförstående när de hör namnet TURMALIN. Ändå är det den mest omväxlande och färgrikaste av alla ädelstenar.

RUBIN?

Olika slags rosa och röda stenar kunde länge få heta rubin. Detta hände t ex med en enorma rosenröda turmalinen som Gustav III på sin tid skänkte till den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Den har en naturlig druvklaseform och blev monterad med klängen av guld och emaljlöv för att framhäva likheten. Nu finns detta smycke på Kremlmuseet i Moskva. Turmalinen väger 255 carat och har en längd av 4 cm!

FÄRGRIKEDOM.

Ofta förbinder man en ädelsten med en bestämd färg. Smaragden är Grön, Rubinen är röd och Safiren är blå. Turmalinen däremot kan förekomma praktiskt taget i alla färger och nyanser.
Den rödaktiga är dyrast, med vanligast i smycken är nog den gröna. En grupp slipade stenar i olika färger ser ut som en strut karameller i de läckraste nyanser. Det är kanske den här färgrikedomen som har bidragit till en viss osäkerhet. Hur skall man kunna känna igen en ädelsten, som praktisk taget kan ha vilken färg som helst? Turmaliner har en egenart, en och samma kristall kan ha flera olika färger och ibland slipar man den för att få fram just den effekten, En mångfald kristall kan ha färgerna i olika skikt, vilket gör att man kan såga fram olikfärgade skivor och montera dem i smycken.

MÅNGA ÄMNEN.

Turmalinen är ett borsilikat, men den innehåller dessutom många andra ämnen, som växlar mellan fyndorterna, t ex aluminium och järn. Detta innebär att det är mycket besvärligt att framställa syntetiska turmaliner, Vissa stenar kan också visa upp den speciella effekt som kalls kattöga. Det är en ljus linje som ser ut att röra sig över stenen när man vrider på den.
Det beror på håligheter och inneslutningar i kristallen, som därför kräver en speciell slipning för att komma till sin rätt.

DOLDA KRAFTER?

I den amerikanska listan över lämpliga månadsstenar, står turmalinen tillsamman med opalen för månaden oktober. Man har där velat göra en speciell typ av Turmalin till symbol för freden, Den är röd på ena sidan och går sedan över i ett smalt vitt fält som i sin tur övergår till grönt. Mötet mellan de två komplementfärgerna rött och grönt skulle symbolisera harmonin mellan två stater.

POETISK STEN.

I det högromantiska versdramat Ramido Marinesco från mitten av 1800-talet, beskriver en svensk som hette Almquist en kvällsstämning så här: (anm. Ordet uranisk betyder himmel)

”När en kväll, uraniskt mild som denna, naturens vemod sig med sagan parar, när Turmalinens prakt i aftondagern omkring mig står och jag därunder hör, historier viska otur forna dagars varmt underbara tid, då är jag glad.”

Jag önskar Er alla en turmalisk dag ( färgrik dag).

Hälsningar / Urban Lundberg

Värt att veta om Färgstenar

Värt att veta om FÄRGSTENAR.
Av Urban Lundberg Falköping den 13 februari 2008

Detta är den engelska statskronan,(Imperial State Crown) med den röda Svarte Prinsens rubin, som egentligen är en spinell. Längst ned på kanten ser vi den stora gnistrande diamanten Cullinan ll som jag skrivit om i Värt att veta om diamanter!

Avbildade stenar i bild 1,

första raden: Kunzit, Månsten,Ostronskal med pärla, Orientpärla (rund), Sötvattenspärla samt Orientpärla(bouton), andra raden: Bergkristall (oslipad och slipad), Citrin, Ametist (råkristall), tredje raden: Lapis lazuli, Rökkvarts, Ametist, Rosenkvarts, fjärde raden: Calcedon, Naturagat, Turkos, femte raden: Malakit, Carneol, Heliotrop, Turkos(råsten), sista raden: Amazonit, Labrador, Jade och bärnsten.

Avbildade stenar i bild 2,

första raden: Ceylonsafir, Indisk safir, Brilliantslipad diamant, Rubin, Rubin råkristall,andra raden: Gul Ceylonsafir, Diamant, råkristall i "blue ground", Smaragd,tredje raden: Aquamarin,Aquamarin i råkristall, Guldberyll, fjärde raden: Turmalin i råkristall, Rora Turmalin, Grön Turmalin, Granatkristall,femte raden: Kattöga(Chrysoberyll),

sista raden: Opal, Svart Opal, Eldopal och Peridot.

Sliperier.

Ädelstenarnas namn.

De äldsta namnen på ädelstenar går tillbaka på orientaliska språk, grekiska och latin. Särskilt grekiskan har präglat de moderna ädelstensnamnen.

Hårdhet.

Friedrich Moh (1773-1839) var en mineralog från Wien.

Han definierade ritshårdheten som det motstånd som ett mineral gör, om det ritsas med ett spetsigt undersökningsföremål.

Moh valde 10 mineral med olika hårdhet och graderade dem från ett till tio. Varje material i denna skala repar det förgående och repas självt av det följande.

Lika hårda mineral repar alltså inte varandra.

Numera betämmer man hårdheten efter Moh´s skala.

Hos mineraler med Moh´s hårdheten på 8-10 talar man om ädelstenhårdhet.

Diamanten har tio på denna skala och är ca 140 ggr hårdare än en "korund" (safir-rubin)- (diamant 140 000 sliphårdhet),(Rosiwal),

Korund 1000.

Det är därför nog därför som glasmästaren kan skära med en diamant!

Människan och ädelstenarna.

Ädelstenar har människan känt till i minst sjutusten år.

De förbehölls de välbärgade och fungerade samtigt som statussymboler. Furstar visade sin rikedom och därigenom sin makt med sina ädestensprydda insignier.
Ännu idag kan man i skattkammare och museer beundra magnifika skatter från tidigare epoker.
Det händer än idag att en ädelsten infattad i guld eller platina, visas demonstrativt som ett tecken på rikedom.
Förr när man inte var så upplyst i naturvetenskap hade ädelstenarna alltid ett skimmer av något hemlighetsfullt, overjordiskt.
Därför användes de ofta som amuletter och talismaner.
De skyddade mot andar och gjorde helgon och änglar välvilliga.
De kunde avvärja hot och bevara hälsan, de motverkade gift ochförhindrade pest.
De framkallade furstkig gunst och förde sjöfolk hem.
Ända fram till början på 1800-talet kunde ädelstenarna tjäna som botemedel vid sjukdomar.
Enbart nävaron av en bestämd sten räckte för tillfrisknande.
Ädelstenen kunde läggas på den sjuka kroppsdelen, eller intogs i finkrossad form.
Denna litoterapi (bot med stenar)verkade kanske ibland.
Men det berodde nog enbart på den suggestion som påverkade de sjuka. Skulla man misslyckas kunde man ju alltid skylla på att stenen trots allt kanske inte var äkta.
I Japan säljer man än idag krossade pärlor (kalktabletter) för medecinskt bruk.

Som en naturlig följd av föreställningen om övernaturliga krafter i ädelstenarna slog man en bro till astrologin och samordnade ädelstenarna med djurkretsens stjärnbilder.

På så sätt fick man födelsestenar!

Ädelstenar som var lämpliga för dem som var födda i ett bestämt Zodiaktecken och som skulle följa och skydda just dessa personer.
Detta förenklades sedan till månadsstenar.
Dessutom finns det ädelstenar som tillskrivs Solen,Månen och Planeterna (planetstenar).
Under tidernas lopp har urvalet av dessa ädelstenar förändrats. i moderna religioner har ädelstenarna sin fasta plats.
Den judiske översteprästen har in sin bröstsköld fyra rader med ädelstenar.
Påven har i sin tiara och de sitter även i biskoparnas mitror och monstranser.
Finns även i relikskrin och ikoner.
Numera skalas all symbolik (förutom månstenar, zodiak och liknande som många fortfarande vill tro på) och estetik bort från ädelstenarna, de betraktas idag enbart som rena kapitalplaceringar.
Trots alla våldsamheter ute i världen, så har fortfarande stora värden, i denna lilla form i praktiken visats sig vara beständig.

Gemmologi ( läran och vetenskapen om ädelstenar).

Ädelsten.
För alla ädelstenar är skönheten det gemensamma.
Tidigare betecknade man helt få stenar som äkta.
Idag är antalet ädelstenar nästan oöverskådligt och nya kommer till.

Allmänt.
Även om Diamanten kallas för ädelstenarnas konung, bör man inte ringakta alla de övriga vackra stenar som naturen försett oss med.
De mest eftertraktade är: rubiner, safirer och smaragder, dessa har jag beskrivit i särskilda artiklar tidigare.
En del beskriver färgstenar som ädla och halvädla, jag anser att det i naturen inte finns något som heter ”halvädel”.
Det finns vackra och mindre vackra, eller vanliga och sällsynta.
Jag anser att det i första hand är färgen som bestämmer värdet.
Den skall vara klar och bestämd och helst ha en djup, mörk nyans.
Är färgen bra, då kan man bortse från en del smärre felaktigheter (inneslutningar), de kan t o m framstå som en särpräglad skönhet, som jardin (trädgård) för en smaragd och siden för en rubin.
De flesta dyrbara stenar kommer från länder som: Indien, Ceylon och Östasien, Brasilien och Madagaskar.
Med endast få undantag: (opal, obsidian, moldavit och bärnsten), så är alla ädelstenar av kristalliserat material.

Färgstenar.
(Här skulle nog Bengt Grive, han från TV, som recenserade färgerna på konståkarna, gärna varit med om att färgbestämma stenarna).

Agat, har uppstått genom att ihåligheter i urberget eller lavan var fyllda med kiselsyra, som kristalliserades och bildade s.k. Agatmandlar, bandaktiga och skiktvis olikfärgad uppbyggnad.
Det finns Calcedon, ofta grönfärgad som ersättning för äkta Chrysopras.
Carneol, är en järnhaltig rödbrun agat. Onyx är konstgjord svartfärgad Agat.
Alexandrit, stenen upptäcktes i Ural år 1831 och fick sitt namn efter Tsar Alexander II. Den har i dagsljus en klar mossgrön färg, som i belysning ändras till lilaröd eller röd.
Almadin, har en mera lilaröd färg, slipas ofta som cabochon, (slipning helt utan fasetter och helt rundad översida) kallades för karbunkel under medeltiden. Beteckningen caprubin är missvisande och bör undvikas.

Ametist och Citrin är precis samma sten, den är lila respektive gulfärgad bergkristall, dvs. Kvarts.
En felaktig benämning är guldtopas eller madeiratopas som ibland förekommer.
Vissa ametister kan man genom bränning omvandla till gula citriner.



Aquamarin, är en släkting till smaragden och som namnet antyder, havsvattens färgad blå.
Priset kan vara ganska högt, men dock långt ifrån smaragdens.
Bergkristall, förekommer i stora kristallgrupper eller i enstaka prismor upp till 1 m längder. Endast de vattenklara används.
Finns även i Sverige.

Beryll, rosa, gula och gulgröna och är för det mesta klara och felfria.

Bärnstenen har jag skrivit om i en särskild artikel.
Chrysopras, är en mjölkig genomskinlig Calcedon, antingen enfärgad grön eller med mer grönvitaktiga inneslutningar.
Stenar av hög kvalitet är rätt dyrbara.

Citrin.
Har fått namnet efter sin citrongula färg.De flesta citriner i handeln har uppstått genom bränning av ametist eller rökkvarts.Naturliga citriner är däremot övervägande blekgula.




Granat, till färgen röda eller rödbruna, de finaste tycker jag är de som kommer från Tjeckien och Slovakien. (Tjeckoslovakien) I staden Turnov har man haft en stor smycktillverkning av både silver, granater och biouterier. De mest kända granaterna är Pyropen som förekommer i Böhmen och som gett upphov till den böhmiska granatsmyckeindustrin. De mest välkända är mormorssmycken, helt fullbesatta med rosenstensslipade granater.
Helitrop, är en mörkgrön sten, ofta med rödaktiga, punktliknande inneslutningar, som ofta går under det felaktiga namnet Jaspis, används till sigillstenar (engelska bloodstone).

Onyx ovanför i bild
Hematit (Hämatit) eller Blodsten, är vanlig järnoxid, ogenomskinlig med metallisk svartgrå glans. Jaspis, olikfärgade och ogenomskinliga med ibland vackra teckningar.

Koraller, korallstockarna byggs upp av en polyp, som avsöndrar kalk och ger upphov till förgrenade korallformationer.
Färgerna är djupt mörkröd till rosa och vit.
Till smycken duger endast Medelhavets ädla koraller.

Lapis-Lazuli, (min favoritsten) är en mycket vacker djupblå, ogenomskinlig sten som i fina kvaliteter har ett ansenligt värde. Den har små guldliknande insprängningar som består av Pyrit (svavelkis).
Man hittade i faraonernas gravar scarabéer (snidade skalbaggar) och sigill av lapis.
Malakit, är en kompakt ogenomskinlig grön sten som används till halsband.
Markasit, är pyrit, svaveljärn eller svavelkis, slipas till små rosettfasetterade stenar och används i billigare silversmyck
Mossagat, är en calcedon, som genom inneslutning av grönaktiga järnsilikattrådar visar mossliknande teckningar.
Landskapsagat, som har teckningar som är förbluffande lika landskaps och bergformationer.
en.
Månsten, har ett rörligt ljust skimmer, som förflyttar sig över hela ytan. Den är genomskinlig blågrå eller grå.
Nefrit och Jadeit, är två närbesläktade stenar, den första är mörkt olivgrön och den andra är grön, ljusgrön eller vit ogenomskinlig.

Obsidian, är en grön till grönsvart sten av naturligt glas, troligen av vulkaniskt ursprung.


Opalen, skimrar i alla regnbågens färger, slipas som cabochons, för att få fram denna effekt.
Peridot, är en klar genomskinlig sten, gulgrön till olivgrön
Pyropen som förekom i Böhmen och som gett upphov till den böhmiska granatsmyckeindustrin.
De mest välkända är mormorssmycken, helt besatta med små rosenstensslipade granater.
Rosenkvarts, har en skär genomskinlig färg och förkommer i halsband och konstföremål.
Rökkvarts, kallas en brunaktig eller rökgrå variant som är billigare än en fin citrin och används mycket i billigare bijouterier tillsammans med markasiter (liknar bly).


Skiktagaterna, har en rödvit eller svartvit färg och används till sigill eller rill populära camé-stenar.



Stjärnsafir och stjärnrubin
Tigeröga är en annan agat som är gul till brun, Falköga är blågrön och Kattöga är grå, brun och grön i olika nyanser som inte skall förväxlas med den betydligt värdefullare Chrysoberyllkattögat.

Topas, (ädeltopas), Vanligast är en guldgul färg, ofta med någon rödbrunaktig nyans.

Turmalin har jag beskrivit i en särskild artikel.
Turkos, är en ogenomskinlig, himmelsblå och
grönblå sten.

FÄRGGRUPPER.

Det finns givetvis fler färgstenar att berätta om, men jag har enbart tagit med de mest populära och förkommande i vårt land.

Det kanske kan vara av intresse att dela in dem i olika färggrupper för att underlätta en del.
Vita stenar, diamant, cirkon, topas, beryll, bergkristall, synt.korund, synt. spinell.

Röda stenar, rubin, almadin, pyrop, spinell, topas, turmalin, alexandrit, (i konstljus) synt. Rubin.

Blå stenar, safir, spinell, turmalin, lapis-lazuli, synt.safir, synt.spinell.

Gröna stenar, smaragd, cirkon, safir, alexandrit, (i dagsljus) chrysopras, hiddenit, turmalin, demantoid, grossular, heliotrop, peridot, jade, avanturin, nefrit, malakit, amazonit, synt.smaragd.

Ljusblå stenar, aquamarin, topas, cirkon, calcedon, månsten, synt.spinell.

Gula stenar, topas, cirkon, citrin, guls safir, chrysoberyll, beryll, turmalin.
Gulbruna och bruna stenar, topas, citrin, rökkvarts, cirkon(hyasint), brun safir, chrysoberyll, hessonit, turmalin, avanturion-glas.

Violetta stenar, ametist, kunzit, safir.

Rosa stenar, kunzit, safir, topas, turmalin, beryll,(morganit) rosenkvarts.

Gulröda stenar, eldopal, carneol.

Svarta stenar, onyx, blodsten, markasit, labradorit.

Flerfärgade stenar, opaler,agater.

Vill man veta mer

Om man är intresserad av färgstenar är Idar-Oberstein i Tyskland ett bra ställe att besöka.

Även i Schweiz (Jura) slipas mycket färgstenar.

Walter Schumann (München 1976),har skrivit en bok som heter Edelsteine und Schmucksteine, den beskriver ca 1 500 ädel-och prydnadsstenar och innehåller det mesta, tycker jag.

Äkta eller oäkta?

Det förekommer givetvis kopior på äkta stenar och de kallas för syntetiska stenar eller för glasimitationer.

Men endast det äkta är väl bäst?

Äkta vara tillfredsställer ofta människan bäst eftersom en kopia aldrig kan tävla med originalet.

Varför ger inte en fulländad kopia av en känd målares original samma njutning, trots att kopian kanske förmedlar exakt samma estetiska fulländning?

Behåll den äkta varan och färgen!

Hälsningar/Urban Lundberg