Bifogar en karta från 1855, då var vi 808 st invånare.
Samt en karta från 1696 ritad av Sven Broddesson.
Bifogar även en skiss hur Eric Dahlberg "upplevde" Falköping.
Bilägger även skildringar om vad några "resenärer" tyckte om vårt Falköping på 1700-1800 talet.
(När hovintendenten Pehr Tham reste runt i Sverige vid slutet av 1700-talet var han uppfylld av tidens upplysta reformnit. Han kritiserade det han såg: städer som mer liknade sömniga och halvt förfallna byar än de surrande platser som de förväntades vara. Fjärran var de visioner om blomstrande städer som makthavarna hade sett framför sig bara några decennier tidigare. Tham kunde se att landsortsstäderna såg helt annorlunda ut än Stockholm genom att de var byggda i trä och nästan saknade stenhus.)
Lite "mellanhistoria" som kanske förklarar varför det var så torftigt och fattigt som våra reseskildrare upplevt.
Danskarna har bränt ned vår stad två ggr.
Detta skedde under ledning av Otto Krumpen år 1520 och av Daniel Rantzau år 1566. Skotthål från danska truppers beskjutning finns fortfarande kvar i den södra porten till S:t Olofs kyrka.
År 1560, strax före nordiska sjuårskriget, uppskattades Falköpings befolkning till 225 personer. År 1571, efter det att staden plundrats och bränts, uppskattas invånarantalet ha sjunkit till ca 100 personer........
Därefter hade borgarna nog det svårt att återhämta sig.
Många hus var bara nödtorftigt reparerade.
Gator och underhåll lämnade nog mycket övrigt att önska.
Det dröjde ända fram till 1689, innan landshövdingen kunde förmå stadens borgare att slutföra stensättningen och verkställa allmän uppsnyggning av staden.
Det var väl inte så stor skillnad mellan en svensk småstad och en bondby fram till 1800-talet. Det var väl en kyrka mitt i torget och som ledde till ett oregelbundet, ekerliknande system av gator.
Skildrarna.....berättarna....
Linné gjorde sin reseberättelse i 1747 - talets Falköping.
Han stegade och mätte att staden var 200 steg bred och 400 steg lång.
Det fanns två parallellgator (Gatorna var"långs efter halfannor.")
Den ena var dubbelt så lång som den andra.
Torget var 140 steg långt och 66 steg brett.
Detta var i proportion till staden det största han sett i Sverige.
De flesta husen var envåningsbyggda,träbyggnader.
Ladugårdarna "mitt I staden" var skiftesbyggda och täckta med halmtak.
Sedan finns Erik Dahlbergs tavla i Suecia-verket, med en borg med vimplar tinnar och torn och en krenelerad vinkelrät stadsmur, som var ett dåtida propagandaverk som skulle ge den "nyvorda" makten glans och rykte.
Något känner vi igen med slätten,gårdarna, väderkvarnar och de platta bergen. Det dåtida Falköping liknade nog mest av allt en liten by.
År 1789 kom den holländske översten Johan Fredrik Henrik de Drevon till Falköping.
Han tyckte att Falköping var en av de allra obehagligaste städer han sett i Sverige.( Les plus désagréable).
"Föreställ er", skriver han; "ett stort avlopp utan stenläggning, i vilken man har radat upp träbaracker täckta med gräs eller mossa och vars dörrar är fyra foto höga....Denna plats kallas för stad fastän den varken har murar eller portar. En inhägnad av murknande enbuskar omger den; men det som gör att den kan kallas för stad, är att man måste betala dubbel avgift för skjutsinrättningen när man ger sig av.." Han var nog förbannad för detta?
Denna PR -beskrivning lockade nog inte så många besökare...
Falköping låg nog vid sidan av allfarvägarna.
På Dagsnäs residerade hovintendenten Pehr Tham, som åren 1796-1797 skrev en reseskildring. "Från Westergöthland til Stockholm",där han jämför åldern med att Stockholm från 1260 var några hundra år yngre än vår stad.
Ngt att fundera på när vi "skryter" om hur gammal vår stad är.(ca 1060 alltså?) Vi har enbart ett officiellt stadspriviligieriebrev från 1620 av Gustaf II Adolf. Inga andra har hittats efter de bränder som staden varit utsatt för.
En annan som besökte Pehr Tham år 1804,var tysken Ernst Moritz Arndt,som skrev att Falköping och Mösseberg var även den 2 maj täckta av snö och is.
"Här ligga även de vackraste landsträckor med den bästa jordmån såsom ödsliga hedar,beväxta med spridda enbuskar och hittills har ingen plog vidrört dem."
Stockholm hade under det föregående seklet blivit huvudstaden i en stormaktsstat, och dess befolkning hade växt från 10 000 till 60 000 invånare. Falköping, en av de städer som Tham kritiserade, hade förblivit en liten landsortsstad efter medeltiden. Om den här orten kunde han endast fälla den bistra kommentaren att det inte borde anläggas en "stad på ett ställe, där naturen allting nekat: skog, sjöfart, vattenfall, ja ända till vatten i torra somrar". Thams skildring är inte någon uppbygglig läsning om dåtidens Sverige.
(När hovintendenten Pehr Tham reste runt i Sverige vid slutet av 1700-talet var han uppfylld av tidens upplysta reformnit. Han kritiserade det han såg: städer som mer liknade sömniga och halvt förfallna byar än de surrande platser som de förväntades vara. Fjärran var de visioner om blomstrande städer som makthavarna hade sett framför sig bara några decennier tidigare. Tham kunde se att landsortsstäderna såg helt annorlunda ut än Stockholm genom att de var byggda i trä och nästan saknade stenhus.)
Mycket mer positivt hade inte Christian Molbech att anföra, efter det att han hade besökt Pehr Tham år 1812.
"Vägen förde mig först, efter en tämligen lång sträcka över Billingen, ned genom en dal som bildas av detta berg och Mösseberg, som reser sig till vänster. Mellan dess ensamma bergshöjd och en annan, Ålleberg kallad, upptäcker man den lilla landsstaden Falköping."
När Riksheraldikern, Carl Linnerhjelm besökte Falköping 1803,
fann han den "enkel och oansenlig", när han besökte Tham på
Dagsnäs.
Postmästaren T.G. Rudbeck från Vimmerby skildrar i sina "strödda anteckningar" under en resa i Sverige år 1831,från Falköping till Vänersborg. "Som reste man öfver en ödslig kyrkogård, uppå hvilken några urgamla, mossbelupna stenmonumenter hör och der uppreste sig."
Någon mer utarmad -och otrevligare trakt kunde han knappast tänka sig.
Själva staden är lika avskräckande:"En stad kan omöjligen till belägenhet och byggnadssätt så väl motsvara karaktären av den nejd varuti den är belägen."
Han summerar efter fler negativa kommentarer att resa från Falköping till Vänersborg, är som att komma från skärselden till himmelen; "nemligen relatift till bådas belägenhet och yttre."
År 1838 kommer Lundaprofessorn C.G. Brunius på besök.
Hans upplevelser/berättelser är att komma in till Falköping genom en trång och smutsig gata, som han tror sig vara en återvändsgränd.
"Med denna tillstöter i rät vinkel stadens huvudgata, som likväl är föga bredare. Det var inte rådligt att inköra vid gästgivaregården, ty resvagnen kunde lätt fastna i den trånga gårdsporten. Vid utfarten passeras en tämligen stor torgplats; men sedan måste åter en vinkelrät, trång krökning göras för att fortsätta resan."
Brunius förundrade sig även över; " huru en stad, som ligger på,en fri plats,hvars invånare räknas till omkring 500 och hvars jordrymd upptages till tolf hela hemman, kan bli så trångt,så illa, så ändamålsvidrigt till sina gator och tomter inrättat, helst husen äro af trä och synas icke ha någon ålder,"
Det var " ord men inga visor det!"
En annan flitig landskapsbildare var Gustaf Brusewitz, som på mitten av 1800-talet inte heller hade ngt gott att säga om Falköping.
Det förvånade honom att : "I en av naturen så välsignad trakt" finna en så eländig stad som Falköping.
Men år 1860 hade ngt nytt och bra inträffat som gör att staden väcks ur sin törnrosaslummer.
JÄRNVÄGEN kommer till Falköping.
Västra stambanan 1862 och södra stambanan 1864 knöts till stán,vilket blev det stora stambanenätet i landet.
Detta blev en vändpunkt i Falköpings historia och en ny epok kunde börja.
Då kunde man stanna vid framkomsten till Falköping, där man kunde vänta sig en; "vidsträckt utsigt" och "ett förträffligt hotell, der man för moderata priser blir väl både förplägnad och betjenad."
Det var väl först då vi blev en stad med framtida möjligheter....
Länk till inlägget
https://www.facebook.com/groups/1589586897849122/permalink/1952127351595073/
Bifogar en karta från 1855, då var vi 808 st invånare.
Samt en karta från 1696 ritad av Sven Broddesson.
Bifogar även en skiss hur Eric Dahlberg "upplevde" Falköping.
Bilägger även skildringar om vad några "resenärer" tyckte om vårt Falköping på 1700-1800 talet.
(När hovintendenten Pehr Tham reste runt i Sverige vid slutet av 1700-talet var han uppfylld av tidens upplysta reformnit. Han kritiserade det han såg: städer som mer liknade sömniga och halvt förfallna byar än de surrande platser som de förväntades vara. Fjärran var de visioner om blomstrande städer som makthavarna hade sett framför sig bara några decennier tidigare. Tham kunde se att landsortsstäderna såg helt annorlunda ut än Stockholm genom att de var byggda i trä och nästan saknade stenhus.)
Lite "mellanhistoria" som kanske förklarar varför det var så torftigt och fattigt som våra reseskildrare upplevt.
Danskarna har bränt ned vår stad två ggr.
Detta skedde under ledning av Otto Krumpen år 1520 och av Daniel Rantzau år 1566. Skotthål från danska truppers beskjutning finns fortfarande kvar i den södra porten till S:t Olofs kyrka.
År 1560, strax före nordiska sjuårskriget, uppskattades Falköpings befolkning till 225 personer. År 1571, efter det att staden plundrats och bränts, uppskattas invånarantalet ha sjunkit till ca 100 personer........
Därefter hade borgarna nog det svårt att återhämta sig.
Många hus var bara nödtorftigt reparerade.
Gator och underhåll lämnade nog mycket övrigt att önska.
Det dröjde ända fram till 1689, innan landshövdingen kunde förmå stadens borgare att slutföra stensättningen och verkställa allmän uppsnyggning av staden.
Det var väl inte så stor skillnad mellan en svensk småstad och en bondby fram till 1800-talet. Det var väl en kyrka mitt i torget och som ledde till ett oregelbundet, ekerliknande system av gator.
Skildrarna.....berättarna....
Linné gjorde sin reseberättelse i 1747 - talets Falköping.
Han stegade och mätte att staden var 200 steg bred och 400 steg lång.
Det fanns två parallellgator (Gatorna var"långs efter halfannor.")
Den ena var dubbelt så lång som den andra.
Torget var 140 steg långt och 66 steg brett.
Detta var i proportion till staden det största han sett i Sverige.
De flesta husen var envåningsbyggda,träbyggnader.
Ladugårdarna "mitt I staden" var skiftesbyggda och täckta med halmtak.
Sedan finns Erik Dahlbergs tavla i Suecia-verket, med en borg med vimplar tinnar och torn och en krenelerad vinkelrät stadsmur, som var ett dåtida propagandaverk som skulle ge den "nyvorda" makten glans och rykte.
Något känner vi igen med slätten,gårdarna, väderkvarnar och de platta bergen. Det dåtida Falköping liknade nog mest av allt en liten by.
År 1789 kom den holländske översten Johan Fredrik Henrik de Drevon till Falköping.
Han tyckte att Falköping var en av de allra obehagligaste städer han sett i Sverige.( Les plus désagréable).
"Föreställ er", skriver han; "ett stort avlopp utan stenläggning, i vilken man har radat upp träbaracker täckta med gräs eller mossa och vars dörrar är fyra foto höga....Denna plats kallas för stad fastän den varken har murar eller portar. En inhägnad av murknande enbuskar omger den; men det som gör att den kan kallas för stad, är att man måste betala dubbel avgift för skjutsinrättningen när man ger sig av.." Han var nog förbannad för detta?
Denna PR -beskrivning lockade nog inte så många besökare...
Falköping låg nog vid sidan av allfarvägarna.
På Dagsnäs residerade hovintendenten Pehr Tham, som åren 1796-1797 skrev en reseskildring. "Från Westergöthland til Stockholm",där han jämför åldern med att Stockholm från 1260 var några hundra år yngre än vår stad.
Ngt att fundera på när vi "skryter" om hur gammal vår stad är.(ca 1060 alltså?) Vi har enbart ett officiellt stadspriviligieriebrev från 1620 av Gustaf II Adolf. Inga andra har hittats efter de bränder som staden varit utsatt för.
En annan som besökte Pehr Tham år 1804,var tysken Ernst Moritz Arndt,som skrev att Falköping och Mösseberg var även den 2 maj täckta av snö och is.
"Här ligga även de vackraste landsträckor med den bästa jordmån såsom ödsliga hedar,beväxta med spridda enbuskar och hittills har ingen plog vidrört dem."
Stockholm hade under det föregående seklet blivit huvudstaden i en stormaktsstat, och dess befolkning hade växt från 10 000 till 60 000 invånare. Falköping, en av de städer som Tham kritiserade, hade förblivit en liten landsortsstad efter medeltiden. Om den här orten kunde han endast fälla den bistra kommentaren att det inte borde anläggas en "stad på ett ställe, där naturen allting nekat: skog, sjöfart, vattenfall, ja ända till vatten i torra somrar". Thams skildring är inte någon uppbygglig läsning om dåtidens Sverige.
(När hovintendenten Pehr Tham reste runt i Sverige vid slutet av 1700-talet var han uppfylld av tidens upplysta reformnit. Han kritiserade det han såg: städer som mer liknade sömniga och halvt förfallna byar än de surrande platser som de förväntades vara. Fjärran var de visioner om blomstrande städer som makthavarna hade sett framför sig bara några decennier tidigare. Tham kunde se att landsortsstäderna såg helt annorlunda ut än Stockholm genom att de var byggda i trä och nästan saknade stenhus.)
Mycket mer positivt hade inte Christian Molbech att anföra, efter det att han hade besökt Pehr Tham år 1812.
"Vägen förde mig först, efter en tämligen lång sträcka över Billingen, ned genom en dal som bildas av detta berg och Mösseberg, som reser sig till vänster. Mellan dess ensamma bergshöjd och en annan, Ålleberg kallad, upptäcker man den lilla landsstaden Falköping."
När Riksheraldikern, Carl Linnerhjelm besökte Falköping 1803,
fann han den "enkel och oansenlig", när han besökte Tham på
Dagsnäs.
Postmästaren T.G. Rudbeck från Vimmerby skildrar i sina "strödda anteckningar" under en resa i Sverige år 1831,från Falköping till Vänersborg. "Som reste man öfver en ödslig kyrkogård, uppå hvilken några urgamla, mossbelupna stenmonumenter hör och der uppreste sig."
Någon mer utarmad -och otrevligare trakt kunde han knappast tänka sig.
Själva staden är lika avskräckande:"En stad kan omöjligen till belägenhet och byggnadssätt så väl motsvara karaktären av den nejd varuti den är belägen."
Han summerar efter fler negativa kommentarer att resa från Falköping till Vänersborg, är som att komma från skärselden till himmelen; "nemligen relatift till bådas belägenhet och yttre."
År 1838 kommer Lundaprofessorn C.G. Brunius på besök.
Hans upplevelser/berättelser är att komma in till Falköping genom en trång och smutsig gata, som han tror sig vara en återvändsgränd.
"Med denna tillstöter i rät vinkel stadens huvudgata, som likväl är föga bredare. Det var inte rådligt att inköra vid gästgivaregården, ty resvagnen kunde lätt fastna i den trånga gårdsporten. Vid utfarten passeras en tämligen stor torgplats; men sedan måste åter en vinkelrät, trång krökning göras för att fortsätta resan."
Brunius förundrade sig även över; " huru en stad, som ligger på,en fri plats,hvars invånare räknas till omkring 500 och hvars jordrymd upptages till tolf hela hemman, kan bli så trångt,så illa, så ändamålsvidrigt till sina gator och tomter inrättat, helst husen äro af trä och synas icke ha någon ålder,"
Det var " ord men inga visor det!"
En annan flitig landskapsbildare var Gustaf Brusewitz, som på mitten av 1800-talet inte heller hade ngt gott att säga om Falköping.
Det förvånade honom att : "I en av naturen så välsignad trakt" finna en så eländig stad som Falköping.
Men år 1860 hade ngt nytt och bra inträffat som gör att staden väcks ur sin törnrosaslummer.
JÄRNVÄGEN kommer till Falköping.
Västra stambanan 1862 och södra stambanan 1864 knöts till stán,vilket blev det stora stambanenätet i landet.
Detta blev en vändpunkt i Falköpings historia och en ny epok kunde börja.
Då kunde man stanna vid framkomsten till Falköping, där man kunde vänta sig en; "vidsträckt utsigt" och "ett förträffligt hotell, der man för moderata priser blir väl både förplägnad och betjenad."
Det var väl först då vi blev en stad med framtida möjligheter....
