När jag växte upp (40-50-60-talet) låstes sällan eller aldrig dörren eller cykeln.
Våra trädgårdsland ( som fanns vid Odenplan)stod orörda,ingen "nallade" från någon annan.
Möjligtvis försvann det några äpplen från någons trädgård ibland! Man hjälpte alltid gamla och reste sig i bussen, om det kom någon äldre.
Man sade TACK, hälsade och var allmänt "artig!
Hälsade genom att ta av sig mössan, som man aldrig fick ha på sig inomhus.
Man åt upp den mat man tagit till sig.
Lämnade inte matbordet utan att fråga.
Man skulle gå med rak rygg och inte hänga.
Vara rädd om de kläder man hade.
Man höll sig till sanningen ,så slapp man komma ihåg vad man sagt.
Hade man inget gott att säga om någon var det lika bra att hålla tyst.
Man var inte DU med någon förrän vederbörande "tog bort" titlarna! Det fanns en integritet på gott och ont kanske.
Det var väl inte bättre förr, men man upplevde dock en tryggare och hyggligare värld .
Den man lever i nu, består mest av: "Att ta för sig! "Som djungelns hårda lag!"
Vi har givetvis fått ett bättre och rationellare samhälle på många sätt. Skillnaden är väl bara, att förr, så tog vi hand om varandra lite mer. Detta beror väl förmodligen på den "materialistiska" konkurrensen.
Respekt och tolerans.
Nu är det tyvärr "djungelns lag" som gäller för det mesta.
Man har ingen respekt för varandra eller varandras egendom längre.
Egoismen har nu tagit över nästan för de flesta
Respekt, hänsyn, kamratskap, ömhet, förståelse blir allt trängre.
Nu gäller det att överleva i ett besvärligare klimat på många sätt.
Det goda enbart för en själv vill man tro är rätt.
Alltså, att alltid se till att man får den största och bästa biten och på den bli mätt.
Det är nu viktigt att vi hjälps åt att komma framåt i det nya samhället tycker jag.
Som numera består av "världsmedborgare" (nya svenskar/invandrare) i vårt lag.
Vi bör glädjas åt varandras kunskaper, berömma och uppmuntra och tillsammans dra nytta av detta i vårt lilla land Sverige, varje dag.
Vi har inte råd att gå på sparlåga längre i ruljansen.
Vi måste tro på oss själva och ta hand om våra talanger, så att vi klarar oss i den internationella konkurrensen.
Alla människor är kvalificerade på något sätt, till något som vi passar olika för.
Det finns inga okvalificerade människor anser jag, bara mer eller mindre kvalificerade för olika saker, som sig bör.
Jag skulle vilja ha ett samhälle där vi uppskattade varandra mer än vad vi gör i numera.
Vi borde vara generösare och glädjas mer över andras kunskaper, trots att man inte samma själv kan leverera.
Kram på er.
Urban Lundberg
