Falköping. På Falan (fornsvenska Fala = slätt) eller Falbygden sydost om Mösseberg ligger Falköping på mark med förnämliga anor, då här sedan hedenhös varit ett gammalt kulturcentrum. Hit ledde Ätrans dalgång, som redan i forntiden var en av landets viktigaste samfärdsleder. I dalgången och på själva Falan ha påträffats rikhaltiga lämningar från platser, där de genom floddalarna invandrande slagit läger. På dessa s. k. boplatser har man vid grävningar funnit åtskilliga föremål, som dateras till 5000 år f. Kr. Bland stenåldersfynden befinna sig gravstenar, stendösen, hällkistor, bautastenar och gånggrifter. Från bronsåldern har man, enligt professor Montelius, ingenstädes i Europa norr om Kreta funnit en sådan mängd fynd som här: rika gravfynd, vapen och prydnadsföremål, 350 till antalet. I Falbygden sammanstöta Gudhems, Vartofta och Vilske samt Frökinds härad. Enligt en gammal sägen skall vid den punkt mitt i staden, där de fyra häraderna stöta samman, funnits en brunn. Troligen har här en gammal offerkälla varit belägen. Stadens ålder känner man icke; man vet endast, att den stammar från förhistorisk tid. Den fick sina privilegier år 1620, men redan 1281 omnämnes staden i en stadga, utfärdad av biskop Brynulf. Falköping var redan under hednatiden en viktig handels- och bytesplats. Staden är med bestämdhet omtalad i den äldre västgötalagen, vilken som bekant upptecknats före mitten av 1200-talet. I den yngre västgötalagen, härstammande från slutet av 1200-talet, omnämnes Falköping i samband med en stadga för erläggande av tionde. På 1300-talet omnämnes staden i tvisterna mellan Albrekt av Mecklenburg och Margareta. Det slag, som våren 1389 utkämpades mellan Sveriges dåvarande konung, Albrekt och den danska drottningen, och vilket blev avgörande för Nordens öde för sekler framåt, har länge i historien gått under namnet »slaget vid Falköping». Som bekant blev kung Albrekt fördriven och därmed vårt land befriat från det utländska förtrycket. Emellertid ha olika meningar om var slaget ägt rum, sedermera uppstått. En sak är emellertid säker, nämligen att det stått på Nyckelängarna. Tyvärr finnes på Falbygden flera platser med detta namn, vilket gjort, att olika teorier om saken uppstått.
Äldst är den uppfattningen, att det ryktbara slaget stått vid de Nyckelängar, som äro belägna söder om staden vid foten.av Ålleberg. Denna åsikt finner stöd hos Linné i hans »Wästgötaresa» och synes även vunnit hävd i folktraditionen.
Falköping fick sannolikt — ehuru dessa förkommit — sina första
stadsprivilegier under medeltiden, något som vissa ändringar, tillägg och bekräftelser av tidigare, nu förkomna brev tydligt ge vid handen.
Staden skövlades och brändes av danskarna år 1566.
Sedermera har den utsatts för förhärjande eldsvådor, bland annat år 1769, då den blev så gott som en enda ruinhög.
Staden har en kyrka, som härstammar från slutet av 1100- talet och enligt ett påvligt avlatsbrev av 1292 invigdes åt Olof den Helige.
Den är byggd i romansk stil med viss gotisk påverkan.
Tornet är tydligen uppfört i försvarsändamål, varom talrika märken efter kulor nogsamt bära vittne — sannolikt dystra minnen från nordiska sjuårskriget, då staden härjades och brändes av Daniel Rantzau.
Ännu en sak, som talar för att tornet ursprungligen avsetts till försvar, är, att det ej från början haft ingång utifrån utan endast från kyrkans långhus samt heller inga ljudöppningar för klockorna, och troligen ha heller inga klockor någonsin funnits i den gamla kyrkan.
Kyrkan har flera gånger varit föremål för omfattande
restaureringsarbeten, bland annat vid mitten av 1800-talet, då man sänkte tornet med flera meter.
Det har dock sedermera återfått sin ursprungliga höjd.
En ny omfattande restaurering har kyrkan genomgått i senare tid, år 1926.
På Stortorget i den gamla staden uppfördes år 1931 en brunn, vartill
Ivar Tengbom gjort ritningen.
Torget ståtar ytterligare med ett monument, en skulptur av Ansgar Almqvist föreställande »Venus uppstiger ur badet».
Av mera betydande byggnader i gamla staden äro rådhuset, uppfört 1911, lasarettet 1895, samrealskolan 1911, nya folkskolan 1900, epidemisjukhuset 1925, samt sparbanken 1928.
De båda stadsdelarna Falköping och Falköping-Ranten sammanbindas av den utomordentligt vackra och välvårdade Stadsparken. (Plantis )
Här finner man i skuggan av lummiga träd den beryktade gånggriften Kyrkerör.
En annan märklig gånggrift finnes inom en plantering vid Schéelegatan i Falköping.
Stadens huvudgata, St. Olofsgatan, genomskär i en lång linje de båda stadsdelarna.
Ranten delas av järnvägen i egentliga Ranten och Mössebergsområdet, på vars skogklädda sluttningar Mössebergs vattenkuranstalt och vintersanatorium äro belägna.
Falköping är alltjämt en viktig knutpunkt för vår samfärdsel. Här mötas
flera järnvägslinjer, såsom Stockholm—Göteborg, Falköping—Nässjö,
Falköping—Halmstad. Staden har två stationer, Falköping och
Falköping-Ranten.
Falköpings förnämsta näringsgrenar äro handel — framför allt med
spannmål — hantverk och industri. Av mera betydande företag må nämnas:
Andersson & C:os Automobilfirma, Ekström & Bloms Guldvarufabrik,
Falbygdens yllefabrik, Falköpings Granitindustri, Falköpings Mek.
verkstads A.-B., Falköpings Silketrikåfabrik, Falköpings textilfabrik,
.Forss’ Hatt- och textilfabrik, Haglund & Söners Handels- och
fabriksaktiebolags rullgardinsfabrik, A.-B. Jaegers tablettfabrik, Mellersta Sveriges Kalkbruks Centralförening, Karl G. Ottosons Trikåfabrik, Svaréns Trikå-fabriks-A.-B., Västergötlands Förenade kalkindustrier. Vidare må nämnas:
Edwartz och C:os Papper i parti, A.-B. Ekman & C:o, Falbygdens
Ostnederlag, Ernst Settergrens Handels-A.-B., A.-B. Hakon Swenson, Geron Wilhelmssons hudaffär.
Av banker finnas: Sparbanken, avdelningskontor för Skaraborgs Enskilda bank och Göteborgs Handelsbank. Staden har samrealskola samt slöjdskola.
Av stadens båda tidningar är Falköpings Tidning (höger) grundad år 1857 och Skaraborgaren (soc.-dem.) år 1926.
Falköping hade vid årsskiftet 1940—41
9.065 invånare.
