Anders Lundberg 2007 (47år)"En sommardag som finns!"
av Anders Lundberg 1980-06-30 (20 år)
EN SOMMARDAG SOM FINNS
Jag vaknar på landet klockan är sex,
Vid horisonten går den gula solen upp rund som ett kex.
Öppnar dörren känner hur dofterna når mitt luktsinne,
Skogens stolthet och ängens frihet träffar mitt minne.
Går ut på ängen och hör humlans surr,
I min närhet ser jag gökens fjäderdräkts burr.
Tittar bort mot skogen känner det vilda,
Tar upp en vitsippa känner lukten den milda.
Går bort till skogens mörka dörr,
Här har jag aldrig varit förr.
Solstrålarna kämpar sig fram,
Genom granens täta barr.
Går genom skogens kraftiga träd,
Ser i tallen ekorrens säkra färd.
Nu är jag djupt in i skogen fångad,
Under mig går mullvadens gångar.
Jag hör hackspettens trummande sång,
Som den övar dagen lång.
Något svagt hörs långt från skogens alla mörka rum,
Jag tittar bort mot enens stam den är tunn.
Plötsligt känner jag en frisk vind som rör mitt hår,
Framåt jag går mot den friska doften jag når.
Längre och längre ut från skogens mörka dunkel,
Känner hur vinden ökar för sekunden.
Mina ögon urskiljer gnistrande blått,
Solen bryter strålarna mot de skarpa vågtopparna vått.
Havets stora mäktiga respekt,
Hör hur vågorna slår mot klipporna så perfekt.
Vid horisonten ser jag bergstopparnas kyla,
Lån, långt in i skogen jag hör vargen yla.
Det röda lysande skimret jag ser,
Det är solen som går ner.
Känner hur kylan kommer smygande inpå kroppen,
Knäpper igen jackan och tittar på vattendroppen.
Genom kolsvarta skogen jag går,
Och hotfulla blickar från träden jag får.
Ut på ängen på blommorna jag springer,
Snart min lilla stuga jag finner.
In genom dörren jag går,
Tar av mig kläderna, nu vid sängen jag står.
Under täckets stora tyngd jag kryper ner,
Tänker såna här dagar vill jag uppleva fler.
Innan jag somnar in,
Fäller jag en tår på min kind.
800630 Anders
Jag vaknar på landet klockan är sex,
Vid horisonten går den gula solen upp rund som ett kex.
Öppnar dörren känner hur dofterna når mitt luktsinne,
Skogens stolthet och ängens frihet träffar mitt minne.
Går ut på ängen och hör humlans surr,
I min närhet ser jag gökens fjäderdräkts burr.
Tittar bort mot skogen känner det vilda,
Tar upp en vitsippa känner lukten den milda.
Går bort till skogens mörka dörr,
Här har jag aldrig varit förr.
Solstrålarna kämpar sig fram,
Genom granens täta barr.
Går genom skogens kraftiga träd,
Ser i tallen ekorrens säkra färd.
Nu är jag djupt in i skogen fångad,
Under mig går mullvadens gångar.
Jag hör hackspettens trummande sång,
Som den övar dagen lång.
Något svagt hörs långt från skogens alla mörka rum,
Jag tittar bort mot enens stam den är tunn.
Plötsligt känner jag en frisk vind som rör mitt hår,
Framåt jag går mot den friska doften jag når.
Längre och längre ut från skogens mörka dunkel,
Känner hur vinden ökar för sekunden.
Mina ögon urskiljer gnistrande blått,
Solen bryter strålarna mot de skarpa vågtopparna vått.
Havets stora mäktiga respekt,
Hör hur vågorna slår mot klipporna så perfekt.
Vid horisonten ser jag bergstopparnas kyla,
Lån, långt in i skogen jag hör vargen yla.
Det röda lysande skimret jag ser,
Det är solen som går ner.
Känner hur kylan kommer smygande inpå kroppen,
Knäpper igen jackan och tittar på vattendroppen.
Genom kolsvarta skogen jag går,
Och hotfulla blickar från träden jag får.
Ut på ängen på blommorna jag springer,
Snart min lilla stuga jag finner.
In genom dörren jag går,
Tar av mig kläderna, nu vid sängen jag står.
Under täckets stora tyngd jag kryper ner,
Tänker såna här dagar vill jag uppleva fler.
Innan jag somnar in,
Fäller jag en tår på min kind.
800630 Anders
