söndag 11 januari 2015

Falköpings Historia. Svearikets vagga?

Falköpings historia.

Falköping "Svearikes vagga?"













Falköpings kommun är känt för bland annat sina många och väl bevarade gravplatser, gånggrifter, från stenåldern. Det finns 3 dösar och ungefär 200 gånggrifter, varav hälften är någorlunda väl bevarade, i Falköping med omnejd. Vid sjön Hornborgasjön, som varje år lockar tusentals tranor som kommer ifrån Tyskland att rasta, har arkeologer funnit en av Sveriges äldsta begravda varelser. En ungefär 9 300 år gammal hund, rituellt begravd, har hittats vid en bosättning. Falköpings kommun hyser även flera väl bevarade runstenar och kyrkor, exempelvis 1100-talskyrkorna S:t Olofs kyrka, Gökhems kyrka, Kinneveds kyrka och Valtorps kyrka. I kommunen finns också ruinerna efter Gudhems kloster, som även det är från 1100-talet.

FALKÖPING

Falköping är en tätort i Västergötland och centralort i Falköpings kommun, Västra Götalands län, belägen på Falbygden mellan platåbergen Mösseberg och Ålleberg. Namnet Falköping betyder köpingen på falan, där fala är ett gammalt o
rd för öppen betesmark.
Falköping och Falbygden har varit brukad av bönder sedan bondestenåldern. Kvar från forntiden finns en stor mängd gånggrifter som inslag i stadsbilden. Falköping är byggt där flera landsvägar möts, och har sedan medeltiden varit en handelsplats för främst kreatur. Stadens utsatta läge har gjort att den plundrats och bränts av danska trupper vid två tillfällen under 1500-talet.
Falköping var länge en av Västergötlands minsta städer, men fick en kraftig uppsving i mitten på 1800-talet när flera järnvägar drogs förbi tätorten och bildade en järnvägsknut. Jordbruket har alltid varit viktigt för Falköping, och i tätorten finns Falköpings Mejeri med en betydande mejeriproduktion.


  • Falköpings historia

    Stenålder

    Staden ligger i en kuperad del av Västergötland mellan de två platåbergen Ålleberg och Mösseberg. Platsen har varit bebodd sedan slutet av istiden och brukad av boskapsskötande människor de senaste 6 000 åren, vilket medfört förekomsten av ett stort antal fornlämningar. Stenåldern dominerar med 1 dös från c:a 3400 f.Kr. och 28 gånggrifter från c:a 3300 f.Kr. samt ett flertal hällkistor från tiden 2400-1500 f.Kr. Falköping är Europas enda stad med denna mängd av megalitgravar som synliga inslag i gatubilden. I parker, gatukorsningar och på villatomter finns ett flertal monumentala gånggrifter med stora stenkammare.

    Bronsålder
    Enstaka bronsföremål är kända från trakten, liksom hällristningar, där Ranes sten är utmärkande genom sina skålgropar som omgärdar av en cirkelrund ränna längs kanten på ovansidan. Detta stenblock är numera placerat i Planteringsförbundets park (Plantis), strax intill gånggriften Kyrkerör.

    Järnålder.
    Några enstaka järnåldersgravar men inga gravfält förekommer inne i staden och till denna grupp bör sannolikt även tingshögen räknas.
    Falköpings historia från bondestenålder till järnålder

    Hjelmarsrörs gånggrift, besöktes av Linné år 1746. Utgrävd 1868 av Bror Emil Hildebrand och 1994 av Anders Stinnholm.


    Ceremoniell rakkniv från bronsåldern funnen i gånggriften Firse sten vid utgrävningar 2008.
    Medeltid
    De äldsta skriftliga källorna där Falköping nämns är Rimbegla (1100-talet) och en stadga till Västgötalagen (1281). I Rimbegla uppges att Falköping höll fredagsting en gång om året. Normalt hölls ting på andra dagar än fredagar. Orsaken till att tinget hölls en fredag tros vara en hednisk kvarleva. Gudinnan Frigg var särskilt aktad i Falköpingstrakten och i Friggeråker norr om stadskärnan fanns tidigare, att döma av ortnamnets betydelse, en gammal hednisk kultplats tillägnad gudinnan Frigg.
    Bland de många medeltida stavningarna av namnet finns Phalokopia (1331) och Ffallaköpwngh (1502). Den moderna stavningen hittas tidigast 1528. På latin kallas staden Falcopia och tillhörande adjektiv är Falcopensis. På 1200-talet omtalas även Faluköpungs skäppa, vilket var en särskild kyrkoskatt.Stadens kyrka S:t Olof är från 1100-talet och anses vara av riksintresse.
    Slaget vid Åsle ägde rum 1389, troligen någonstans i stadens närhet i riktning mot den södra delen av Åsle mosse. Staden brändes ner av danska trupper vid åtminstone två tillfällen. Detta skedde under ledning av Otto Krumpen år 1520 och av Daniel Rantzau år 1566. Skotthål från danska truppers beskjutning finns fortfarande kvar i den södra porten till S:t Olofs kyrka. År 1560, strax före nordiska sjuårskriget, uppskattades Falköpings befolkning till 225 personer. År 1571, efter det att staden plundrats och bränts, uppskattas invånarantalet ha sjunkit till ca 100 personer.
    Tillförlitliga befolkningstal från medeltiden finns inte att tillgå. Bo V:son Lundqvist uppskattar att det bebodde 150 - 200 personer i Falköping under 1400-talet, men den permanenta befolkningen kan, i synnerhet i dåliga tider, ha varit färre än 100 personer.

    Falköpings historia från medeltiden
    Linnés Västgötaresa

    Falköping 50 år före Linné. En modern avritning av Sven Broddessons karta över staden från 1696.
    Carl von Linné besökte Falköping under sin Västgötaresa (1746).Han finner staden vara 400 steg lång och 200 steg bred och bestå av mestadels envånings trähus. Torget stegar han till 140 stegs längd och 66 stegs bredd. Linné konstaterar att torget är stort i förhållande till staden. Linné finner Falbygden helt utan träd och buskar. Byborna berättar att timmer måste transporteras från avlägsna skogar, och därför var dyrt. Att plantera buskar eller träd sågs som lönlöst, eftersom man inte kunde förhindra okynnesavverkning. Linné besöker gånggriften Hjelmarsrör som vid denna tid låg strax utanför stadskärnan.
    År 1769 eldhärjades staden, drygt 200 år efter danskens härjningar under Nordiska sjuårskriget, och 2/3 av bebyggelsen brann ned. Orsaken till branden kunde inte fastställas utan betraktades som en olyckshändelse.
    1850-talet - staden expanderar.
    År 1856 byggs ett länslasarett, Sjukhuset i Falköping[7], som komplement till lasarettet i Mariestad från 1762. Två år senare (1858) dras västra stambanan förbi Falköping. Fyra år senare (1862) ansluts Södra stambanan (nuvarande Jönköpingsbanan) och Falköping har blivit en järnvägsknut. Staden blev också slutstation för Västra Centralbanan. Stationen anläggs på Ranten 1,5 km norr om staden, och en väg byggs mellan Ranten och Falköpings stadskärna. Längs med vägen planterades en allé med träd. Kanske var det den stora bristen på träd på Falbygden som fick staden att plantera allén. Trädplanteringar och alléer har ända sedan dess varit ett karaktärsdrag för staden.
    År 1867 öppnade en vattenkuranstalt på Mössebergs östsluttning ca 1 km från järnvägsstationen. Det strategiska läget nära järnvägsstationen och Mössebergs klara luft och rena källvatten ansågs viktiga. En stockholmare med krämpor kunde avresa på morgonen och vara på Mössebergs kurort på eftermiddagen. Runt kurorten anlades en stor park och ett antal villor. På Mössebergs platå byggdes ett utsiktstorn (1902) som blev ett tydligt landmärke.
    År 1828 beboddes Falköping av 450 personer, 46 hästar, 46 oxar, 89 kor, 31 ungboskap, 122 får och 50 svin. År 1850 bodde 688 personer i Falköping. År 1900 hade antalet ökat till 3 135 personer. Den lilla handelsplatsen som blev till i en vägkorsning, ökade nu i storlek tack vare järnvägsknuten strax norr om staden.

    Stadsbild

    Stadens centrum var ursprungligen kring Stora torget och Köttorget, där byns enda brunn låg. Stora torgets långsidor är idag bebyggda med hus från slutet av 1800-talet. Längs kortsidorna står moderna byggnader från 1960- och 1970-talet. Mitt
     på torget står sedan 1931 en fontän med smeknamnet Malta-Johanna. Söder om Stora torget ligger Gamla stan – ett kvarter med mindre hus från 1800-talet. Väster om den gamla stadskärnan ligger Sankt Olofs kyrka från 1100-talet.
    Stadsdelen Ranten har bebyggelse som växt fram kring järnvägen. Området har därigenom exploaterats hårt under de senaste 150 åren. I området finns järnvägsstationen, järnvägshotellet, lokstallar och mindre bostadshus. Tidigare var Ranten en större gård, vars boningshus ännu finns kvar mellan järnvägen, Scheelegatan och Rangatan.
    Den 1,4 km långa vägen mellan Falköping och Ranten heter Sankt Olofsgatan och bebyggdes kring år 1900. Tidigare gick gatan under namnen Rantavägen och Järnvägsgatan, men fick 1923 namnet S:t Olofsgatan. Det folkliga namnet på gatan är Ströget. Sankt Olofsgatan är bebyggd med två- och trevåningshus, en folkskola Centralskolan (1903), Planteringsförbundets park (Plantis) och det gamla länssjukhuset (1856). På 1880-talet byggdes Forss hattfabrik och Haglunds rullgardinsfabrik strax norr om Sankt Olofs kyrka. År 2009 rensades fabriksområdet upp och omvandlades till bostäder.
    Under 1930-talet och framåt började staden breda ut sig. Det byggdes mest villor och mindre flerbostadshus. Jordbruket har alltid varit viktigt för Falköping. Flera stora spannmålssilos i betong sticker upp längs järnvägen. Dessa har tappat i betydelse då bönderna själva skaffat lagrings- och torkanläggningar. Stationshuset, Falköping Ranten, från 1935 är ett av landets främsta funktionalistiska byggnadsminnesmärken, och Sveriges enda järnvägsstation som är K-märkt.
    Före 1943 var Falköping en villastad. I slutet av andra världskriget påbörjades såsom i många andra städer en utbyggnad av flerbostadshus och bilismen främjades. Flerbostadshus av betong byggdes på löpande band. I kvarteren kring Stora torget byggdes Epa- och Domusvaruhus. Rådhuset från 1911 revs och ersattes med en tegelbyggnad som föll få människor i smaken. Alla stadens torg omvandlades till parkeringsplatser med p-automater och den gamla belysningen ersattes med fasadmonterade bygglampor.
    År 1984 hade förfulningen gått för långt och kommunfullmäktige antog enhälligt Bevarandeplanen.Planen innebär att byggnader och miljöer ska bevaras för framtiden. Bilparkeringen på Stora torget togs bort, den moderna belysningen ersattes med stolpar och armaturer av äldre snitt och en gågata skapades.


    • År 1850-1900
      Under andra halvan av 1800-talet skedde en omsvängning från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Brytpunkten var när skråväsendet avskaffades 1846, och innebar att vemsomhelst fick starta eget företag.Före industrialismen var livet i s
      taden anpassat efter solens upp och nedgång, och kyrkklockan slog timslag efter soltid. När järnvägen drogs förbi Falköping började järnvägen använda järnvägstid, medan staden fortsatte använda soltid. Järnvägen och staden använde olika tider fram till 1879, då normaltid infördes.
      Kring sekelskiftet 1900 hade Falköpings industrier utvecklats från företag med skickliga hantverkare, till hårt tidsstyrda Tayloristiska industrier med outbildad arbetskraft. De arbetslösa drängarna och pigorna hade blivit industriarbetare. Vid Haglunds rullgardinsfabrik tjöt ångvisslan så det hördes över hela staden för att markera arbetsdagens början.
      Tidiga industrier i Falköping var Victoria bryggeri (1856-1953),Haglunds rullgardinsfabrik (1885-)och Forss hattfabrik (1880-talet). Samtliga industrier var belägna nordväst om stadskärnan. Den växande penningekonomin gjorde att Sparbanken (1860-)öppnade kontor i en byggnad belägen längs Stora torgets östra kortsida. Tidiga handelsföretag var Norders bokhandel (1854-), Axel Spetz järnhandel (1875-) och klädbutiken Emil Kilander (1877-).

      1900-talet
      Under 1900-talets första hälft etablerar sig guldsmedjan Alton (1928), Falköpings Mejeri (1930-), verkstadsindustrin Arkivator (1940-) och syfabrikerna Svaréns och Ottossons.
      Efter andra världskriget lyckades få företag etablera sig i Falköping, utan nya företag startade i de mer företagarvänliga kranskommunerna. Efter kommunsammanslagningarna på 1970-talet ändras kommunens attityd till företagande, men den stora industrieran var slut. För att råda bot på det stagnerade näringslivet startade Falköpings kommun 1981 Scand Point, ett företag för lager och distribution. Företaget var ett misslyckat projekt, som utvecklades till en kommunal skandal, och lades ner 1985.Lokalerna huserar numera bland annat Haglunds rullgardinsfabrik.Idag 2014,så håller mejeriet och Osten till där mfl.