S:t Olofskyrkan i Falköping
Vem var vårt helgon S:t Olof?
Den 5 februari 1292 var det första gången som den helige S:t Olof nämnts i Falköping. Detta genom ett brev av Påven Nicolaus IV som då utfärdade ett brev innehållande att innevånarna och pilgrimer kunde få syndernas (avlat)förlåtelse.Gällande ett år och sextio dagar om de besökte vår kyrka.
Vid denna tidpunkt blev således Falköpings kyrka helgat åt S:t Olof och därmed var S:t
,jämte Jungfru Marie Himmelsfärdsdag vår kyrkas största liturgiska högtidsdagar.
,jämte Jungfru Marie Himmelsfärdsdag vår kyrkas största liturgiska högtidsdagar.
S:t Olof firades dels på hans dödsdag 29/7 och dels på dagen för hans translation, d.v.s , den dag då hans kvarlevor överfördes till Nidarosdomen, vilket skedde den 3/8.
Att påven visade så stort intresse för en liten landsortskyrka lång upp i den höga Norden kan man undra.
Kyrkan skulle byggas om och till under 1200-talet,kanske hjälpte han till med sin "avlat" (syndabekännelse) så att kyrka kunde få in lite pengar/skillingar för detta ändamål.
Det kanske var en av anledningarna till att man invigde och helgade kyrkan åt S:t Olof.
(Info om historiken och bilder hämtat från Wikipedia)
Olav Haraldsson, kallad den helige (eller S:t Olof), på norska Olav den helligeeller Olav II, latin Olavus rex, född 995, död 29 juli 1030, var kung av Norge och är landets nationalhelgon. Han firas på Olsmässodagen, 29 juli.
Han var son till Harald Grenske och gift med Astrid Olofsdotter av Sverige. De hade tillsammans ett barn, Ulfhild av Norge. Olavs ende son, Magnus den gode, var utomäktenskaplig.
Olav var i yngre år en framgångsrik viking. Han plundrade i Mälaren, i Östersjönoch runt Danmarks kuster. Han deltog i tronstridigheterna i England där han förstörde London Bridge. I Normandie antog han kristendomen.
1015 landsteg han med få män i Norge och tog makten från ladejarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson. 1016 grundlade han staden Borg som blev norsk huvudstad. Som kung fortsatte han att kristna Norge på samma hårdhänta sätt som släktingen Olav Tryggvason. 1028 lämnade han Norge, återvände snart med svenskt stöd och stupade i slaget vid Stiklestad 1030. Hans helighet uppenbarade sig genast genom ett stort antal underverk som skedde i närheten av hans, efter slaget undangömda, lik. Kort efter hans död byggdes domkyrkan Nidarosdomen i Trondheim, där hans reliker förvarades.
Olav blev Nordens första och mest populära helgon. En av de äldsta kyrkorna i Sigtuna var helgad till honom, i Uppsala domkyrka blev han vid sidan av Erik den helige huvudhelgon. Sankt Olovskyrkor byggdes i Stockholm, Norrköping och på flera håll i södra och mellersta Sverige uppfördes kyrkor helgade till honom, bland annat i Småland och på Gotland. Ett av de äldsta altarna i Lunds domkyrka var helgat åt sankt Olov, och ett kapell reste sig till hans ära rest sig vid infarten till staden.[1]
Sankt Olav blev skyddspatron för de resande på Östersjön, Sankt Olavs kyrka, Tallinn är en av de kyrkor som vittnar om denna popularitet. Slottet Olafsborg (på finska Olavinlinna) i staden Nyslott (på finska Savonlinna) i Finland har också fått sitt namn efter Olav. Sankt Olofs kyrka, Österlen blev en populär vallfartsort där sjuka offrade pengar i kyrkkistan ända in på 1900-talet och där pilgrimsvandrandet aldrig upphört. Största pilgrimsdagen är här liksom i Trondheim den 29 juli då hundratals pilgrimer kommer vandrande från olika håll för att fira mässa. När Skanörs kyrka efter
reformationen fick ett nytt altarverk valde man ett motiv ur Sankt Olavslegenden. Vid sidan av madonnan är Sant Olov de vanligast förekommande helgonet i Norden. I många kyrkor placerades Sankt Olof och madonnan som pendanger i kyrkorna, särskilt vanligt i Småländska kyrkor.
reformationen fick ett nytt altarverk valde man ett motiv ur Sankt Olavslegenden. Vid sidan av madonnan är Sant Olov de vanligast förekommande helgonet i Norden. I många kyrkor placerades Sankt Olof och madonnan som pendanger i kyrkorna, särskilt vanligt i Småländska kyrkor.
I svenska kyrkor förekommer han på kalkmålningar och altarskåp, som staty och i helgonskåp, ofta tillsammans med Erik den helige, på Skogbonaden även tillsammans med den danske Knut den helige. Han är sjömännens och böndernas skyddshelgon.
Attribut: framställd som kung (d.v.s. med krona, ibland även riksäpple); stor stridsyxa (med böjd klinga) och underliggare.
Legenden bakom hans underliggare och den i flera kyrkor bevarade scenen Sankt Olavs seglats är följande:
| ” | Olav och hans hedniske broder Harald tävlade om Norges krona. Striden skulle avgöras genom en kappsegling, där Harald seglade i den snabbe Ormen och Olav förde den tunge, otymplige Oxen. Olavs seglats blev ett mirakel, Oxen for fram över både vatten och land, och trollen som försökte hindra färden flydde slagna till sina hålor. | „ |
Bland påstådda reliker efter Olav märks hans hjälm och sporrar, som efter att ha förvarats i Nidarosdomen 1564 erövrades för Erik XIV vid det nordiska sjuårskriget.[3] Troféerna ansågs så betydelsefulla att de på 1660-talet som enda lösöre förlänades en egen plansch i stormaktstidens stora propagandaverk Suecia antiqua et hodierna.
Olof den heliges hjälm och sporrar är Sveriges äldsta bevarade troféer, erövrade 1564 vid det nordiska sjuårskriget från det då danska Trondheim för Erik XIV av hans befälhavare Claude Collart.
S:t Olofs hjälm och sporrar.
De påstådda relikerna härstammar inte från Olov den heliges tid på 1000-talet, utan har daterats till 1400-talets senaste fjärdedel. Hjälmen är av typen salad och förmodligen av flanderskt eller sydtyskt ursprung, medan sporrarna förmodas vara tillverkade i Danmark.
Föremålens tidiga öden är okända, men de förmodas av sedermera riksantikvarien Bengt Thordeman ha förvarats i Olof den heliges gravkyrka Nidarosdomen fram till den norska reformationen 1537.
Därefter befanns troféerna troligen på Steinvikholms slott utanför Trondheim innan de togs därifrån av Collarts män 1564.
Därefter befanns troféerna troligen på Steinvikholms slott utanför Trondheim innan de togs därifrån av Collarts män 1564.
Troféerna överlämnades efter hemkomsten till Storkyrkan i Stockholm. På 1660-talets förlänades de som några av mycket få lösören en egen plansch i stormaktstidens stora propagandaverk Suecia antiqua et hodierna. Så småningom deponerades de 1866 till samlingarna i den svenska Statens historiska museum.
Länk till Olav den heliges historia.
Del av Emil Jonsson översättning av Heimskringla.
