måndag 5 januari 2015

Falköping en gång i tiden.







Falköpings tillkomst.
Länkar till lite om hur Falköping blev till och Sveriges (världens) historia....
(2014-11-14)
Den urgamla kulturbygden kring Falköping har varit bebodd under mer än 10 000 år.

Den stora koncentrationen av gånggrifter på Falbygden, det vill säga trakten omkring staden Falköping, är anmärkningsvärd. Området har 127 säkra gånggrifter samt 77 osäkra men sannolika gånggrifter, vilket ger summan 204 stycken. Falbygdens gånggrifter utgör knappt hälften av Sveriges megalitgravar (om man med megalitgravar endast avser dösar och gånggrifter).

Först var det istid,likt det som dag vilar över Grönland.
Sedan blev det vatten och land. Kvar blev de stora sjöarna,Mälaren,Hjälmaren Vänern och Vättern.
Nu kom det växter och djur. Sedan kom människorna.

Det började med stenåldern ca 12 000 -10 000 f.Kr.

Finns mycket bra länkar som visar hur det var vilka jag härmed bifogar.
De bilder som jag tar med kommer från Bengans historiebeskrivning och från våra omgivningar.

Stenåldern
Bronsåldern
Järnåldern
Vikingarna

Lite om hur de nordiska rikena kom till.
Av flera familjer blev det en släkt, som sedan blev ett härad,som blev ett landskap och slutligen resulterade detta i ett rike.
Familjen bestod av husbonde ,hustru och barn.
Bonde betyder f.ö. Boende,bofast man. De som ägde jorden kallades för odalbönder. Tjänarna var mest trälar,som i regel bestod av krigsfångar och dess barn.
Släkten höll ihop och det kunde krävas blodshämder, långvariga krig , men oxå förlikning.
En härad omfattade en bygd med flera släkter. Dess angelägenheter avgjordes i häradstinget, av en häradshövding i samråd med odalsbönderna.
Flera härader blev till landskap eller fylke som hade egna lagar och ting.
Ordföranden som valdes av folket kallades lagman (sim kunde lagen).
Varje landskap var länge ett litet rike för sig och folk från andra landskap betraktades som utlänningar.
Därför fanns det ingen gemensam kung,enbart landskaps-eller fylkeskonungar.
Dessa konungar anförde folket i krig och förestod offren till hednagudarna. För övrigt hade de inte mycket att säga till om, folket skötte sig själva.
Bland svenskarna fanns två huvudstammar, Götar och Svear,därav Götaland och Svealand.

I och runt orten finner man den större delen av
våra gånggrifter, jämte andra sorters gravar, se Karleby och Luttra som några exempel - och megalitgravarna. 
Uppe på Mösseberg ligger en av Sveriges absolut största fornborgar.

En av Falköpings många gånggrifter, kallad Kyrkerör

Första gången Falköping omnämnes är i den s.k. Äldre västgötalagen, nedtecknad före mitten av 1200-talet av Eskil Magnusson, där Falköping nämns tillsammans med Skara och Skövde. I Falköping har man drivit handel i säkert tusen år, och köpingen låg också utmed pilgrimsvägen mellan Kalmar och det norska Nidaros - finns kartor över det medeltida vägnätet.

Man säger att staden ligger på Falan, vilken avgränsas av Mösseberg, Ålleberg och Varvsberget och kanhända de närmsta trakterna däromkring. I den isländska Rimbegla från 1100-talet lär det stå:"I det Västra Götland är Falan en stor bygd, där är Falukaupangr, där är fredagsting alla 12 månaderna". Var dessa ting stått/hållits, vet man dock inte.
Fordom kallade man här sina skoglösa betesmarker för Falor, mark som var skoglös men ännu inte uppodlad. Åsle mosse var förr en sjö, och markerna söder och nordväst därom ingick i ett sjösystem där man via Hornborgasjön, Flian och Lidan kunde ta sig till Vänern.