År 1860 hade något nytt och bra inträffat, som man hoppades skulle göra att staden väcktes ur sin "törnrosaslummer."
JÄRNVÄGEN kommer till Falköping.
Västra stambanan 1862 och södra stambanan 1864 knöts till stán,vilket blev det stora stambanenätet i landet.
I början av 1880-talet var Falköping en landets minsta städer.
År 1825 var invånarantalet endast 445 och år 1850 ökat till 693.
Under det att man byggde järnvägen 1857-1862 hade en mängd ingenjörer, arbetsledare och förmän en längre tid sin förläggning i stán och stora arbetarskaror hämtade sina förnödenheter härifrån,vilket i hög grad påverkade affärslivet i staden.
Samtidigt blev det en stark inflyttning. År 1862 fanns det 1.336 personer i Falköping och redan år 1865 hade invånarantalet stigit till 1.473. På.femton år hade alltså invånarantalet mer än fördubblats.
Men denna ökning gjordes nog inte så lätt.
Vattenbehovet tillgodosåg av tre brunnar,av vilka staden underhöll två; den urgamla Stadsbrunnen på Brunnstorget (Köttorget) och den år 1862 grävda på Trätoget.
Vattnet hämtades med hinkar.
På vintern var det nog så besvärligt och farligt med alla isvallar runt i kring.
Vid Ellet vattnades tomtägarnas kreatursbesättningar.
Även vatten för eldsvådor hämtades där.
Ungefär där Forss hade sin fabrik fanns ännu en källa som hette "Neumans källa" med fint vatten, den var helt överbyggd med en sexkantiga paviljong.
Även några av de större tomterna hade eget dricksvatten,som de inte så gärna ville dela med sig av.
Gatubelysningen hade till fram till år 1864 bestått av 12 oljelampor.
År 1863 beslöt man att byta ut dessa mot fotogenlampor, men det blev gasbelysning i stället, som staden beslutade att teckna aktier i ett gasbolag den 20 juli samma år.
Det växte nu upp ett nytt samhälle nere på Ranten vid Trekanten och en ny smal väg anlades mellan staden och Ranten som ganska snabbt fick bredas efter den 6 november 1962 när järnvägen öppnades.
Denna väg är den nuvarande S:t Olofsgatan.
Det fanns en borgmästare som hette Edman år 1850, men vid hans död 1871,fanns det inte pengar ens till hans begravning,utan staden måste bekosta denna med 100 rdr,varefter boet försattes i konkurs.
Polisstyrkan bestod endast av två män,stadvaktmästaren och
en stadsbetjänt som upprepade ggr åtalades för fylleri och försumlighet i tjänsten.den senare hotades t.o.m. För avsättning den 18 juli 1864 om han ej höll sig nykter. Det hjälpte föga utan fortsatte med sitt supande och fick suspendering i två månader men återkom aldrig i tjänst.
Det var nog lite si och så med "ordningen" utan denna tillsyn.
Det ställdes vagnar lite hur som helst,vid brunnar vattnades kreatur och torg och gator rengjordes inte,nattbemanningen försummades och det var nog en allmän oreda med det mesta.
Det var kaotiska förhållanden och inte mycket bättre blev det när de båda rådmännen Lundberg och Warenberg sade upp sig den 1 dec 1863.
Brummer tillträdde 31 mars 1864.
Den påfallande slappheten i magistraten och den tilltagande oordningen och oredan väckte djup indignation bland samtliga samhällslager.
Skomakare Thorell framlämnade en skrivelse undertecknad av 42 personer som de ville säga "sin vänliga och rättvisa mening"
År 1863 blev det lite bättre ordning när handlanden F Hollender blev år 1853 vår förste landstingsman( den 16 september 1867 avsade han sig sitt ämbete och flyttade till Göteborg)och handlanden S.Lundberg blev hans suppleant.
Det fanns ett protokoll som innehöll följande:" Sedan åtskillige innevånare uti en till Magistraten ingifven skrift gjorts framställning derom, att stadsfullmäktige borde utses här i staden.... "Och så blev det.
Det har varit, borgmästaren Otto Brummer och borgmästaren Sigurd Koch och handlanden Svaren Lundberg, Apotekaren J.A Wallin,doktor A.P Westerberg (skötte ordförandeklubban under 30år),rektor K. W.Hagberg som stannade på denna post i 25 år, när han på egen begäran avgick vid första jauarisammanträder 1925.Sedan kom redaktören E.P. Wrang som lämnade sin post 1938.
Även kan nämnas stadskamrer A.B.Ahrne som den 26 september 1916 erhöll denna post.
Personligen tycker jag att det var Westerberg (Plantis och alla andra planteringar)och Vrang ( kunde nog ekonomi och såg till
att pengarna kom i "rätt kassa")har att tacka särskilt för att Falköping kom på "fötter" igen.
Nu blev det även ett polisväsende år 1865 med G.F.W. Ringblom som stadsfiskal och C.A. Thorsell som stadsvaktmästare,samt en stadsbetjänt som hette A.Gran och var korpral.
Sedan föreslogs samma år ytterligare en stadsbetjänt för att bevaka utsträckningen till Ranten, men man kom inte överens om ersättning med Järnvägsstyrelsen så det blev avslag!
År 1870 ville Gran ha en uniform.
Han hade tydligen inte skött sig så värst bra, men fick ändå gå till Ekmans för att "utfå" rock och byxor under det att han bättre "tillförne sin tjänst!" "Varom icke skulle kläderna tagas ifrån honom!"
När Thorsell avled 1872, beslöt man anställa två som skulle benämnas "Poliskonstaplar" i stället.
Det var mycket bråk och stoj på Ranten så efter många om och men så anställdes där ytterligare en konstapel år 1874,som hette Högberg.
Även ett arrestrum inreddes på Rantens station.
Nu tyckte dock stinsen R.Wållgren att polisen kunde återkallas och att portvakten nr.596 C.E.Billsten mot en ringa ersättning likväl kunde åtaga sig vakthållning även utanför stationsområdet.
Så under 15-års tid fanns sedan på Ranten ingen annan polis än portvakten.
Men när nästa portvakt C.J.Birglunds död i januari 1897, så anställdes det en polisman med ständig tjänstgöring på Ranten den 25 februari 1897, då hade staden fyra totalt.
Stadsfiskalen O.Oldenstedt omorganiserade år 1936 sedan polisväsendet så att det även blev en Överkonstapel Nils Lundin 1937, som fick 3 900.-/år i grundlön.
Det skulle vara 8 konstaplar,som erhöll 3 000.-/år.
(nattvakterna skulle pensioneras.)
Bostadstelefoner skulle bekostas av staden.
Ett engångsbelopp på 400.- fick alla för att skaffa nödvändig beväpning.
Polisbilden.
(Bild från museet.)
Polisen Nils Setterberg står som nummer 4 längst upp till vänster i bild där stadsfiskalen Olof Oldenstedt sitter i mitten i främre raden.
Det finns flera kända ansikten på bilden, som jag nu inte kommer ihåg namnen på men,Svan näst längst upp till vänster och Sidevall längst upp till höger,som var min granne,när vi bodde på Dotorpsgatan på höger sida om vårt hus.
Samt blivande Överkonstapel Karlsson,("Kåkens" pappa ,duktig handbollsspelare) som sitter till vänster om Oldenstedt i främre raden. Till höger om Oldenstedt, Överkonstapel Nils Lundin?
(Bild från museet.)
Polisen Nils Setterberg står som nummer 4 längst upp till vänster i bild där stadsfiskalen Olof Oldenstedt sitter i mitten i främre raden.
Det finns flera kända ansikten på bilden, som jag nu inte kommer ihåg namnen på men,Svan näst längst upp till vänster och Sidevall längst upp till höger,som var min granne,när vi bodde på Dotorpsgatan på höger sida om vårt hus.
Samt blivande Överkonstapel Karlsson,("Kåkens" pappa ,duktig handbollsspelare) som sitter till vänster om Oldenstedt i främre raden. Till höger om Oldenstedt, Överkonstapel Nils Lundin?
Stadens samfällda egendom var år 1865 mycket obetydlig, inte ens rådhuset tillhörde staden.
Den övre våningens inredning var borgmästarens personliga tillhörighet och denne gjorde öven anspråk på samtliga tomter på Borgmästaretomten.
Dessa var han tvungen att lösa in när han tillträdde sin befattning.
Det ansågs gick mycket "omtvistligt!"
Det var enbart fattighuset vid hästbacken och brandstationen på Trätorget som staden obestridligen ägde.
Inkomstkällor var utminuterings-och utskänkningsrättigheter de bästa som inbringade ca 10 000 rdr (riksdaler)årligen.
Sedan kom direkta skatter och som en tredje intäkt, uppbörden på marknads- och torgdagar.
Det såldes överens del sten från stadens "hallebrott!"
År 1861 uppgick stadens skulder till 11,752:36 rdr, detta ansåg dåvarande Drk:s ordförande F.Hollender oroväckande och försökte med en femårsplan för att nedbringa denna skuldsumma, men misslyckades med detta.
Landsvägen till Ranten kostade, nya Pedagogien (skolan), reparation av rådhuset,nytt Sköljhus med vattenreservoar,mm
kostade på....
1860-talets Falköpingsbor levde under trånga ekonomiska förhållanden.
Anläggningen av stambanorna betydde ingen omedelbar uppsving för Falköping-- snarare tvärtom.
Dels var järnvägsstationens placering,mer än en kilometer från den gamla staden blev en större olägenhet än de kunde föreställa sig.
Först och främst förlamades därigenom den dittills betydande spannmålshandeln.
Det var även svåra missväxtsår under 1860-talet som bidrog.
Nu kom det istället främmande uppköpare direkt till järnvägsstationen, dessa var svåråtkomliga skatteobjekt.
Stadens köpmän såg sina rörelser minskas stadigt.
Även den annars så driftige F.Hollender insåg problemet och flyttade från staden.
Gasverket gick snart ur stadens händer och hantverkarna,vilkas antal år 1862 uppgick till 54st, levde i trångmål och många levde på fattigunderstöd.
Den tidigare garverinäringen avtynade.
År 1870 hade Sparbanken i Falköping efter tio års verksamhet endast en insättarbehållning på 19,848:36rdr.
Ett talande bevis på hur djupt den ekonomiska depressionen tryckte stadens näringsliv, var att inte mindre än fem av den första fullmäktigeuppsättningen nödgades i förtid lämna sina mandat pga ekonomiskt obestånd.
År 1876 fick äntligen staden en järnvägsstation, men det kostade på, så att skuldbördan nu fördubblades.
Samtidigt inträdde åter en krisperiod i hela vårt land som räckte ända till 1880-talets slut.
Stadens samtliga inkomstkällor sjönk, först och främst intäkterna av brännvinshandeln,som under åren 1880-1888 minskade med nästan halva beloppet.
Det anmärkningsvärda tycker jag är att trots alla problem, så vågade man sig ändå på att investera i ett betydelsefullt verk för vatten - och avloppsledningar.
Betydligt ljusare blev 1890-talet,med stigande välstånd, som innebar att "bevillningskronorna" under 1887-1897 steg med ca 43%,trots att befolkningsunderlaget var nästan oförändrat.
Under 1898 växte Falköpings invånarantal mer än under hela närmast föregående årtionde.
Den nu spirande industrin drog folk till staden, järnvägspersonalen ökade och byggnadsverksamheten tog fart.
Det var först på Mössebergsområdet, som nya gator och hus anlades i snabb följd.
Den 19 november 1903 fick Lennart Granfelt m.fl. sätta upp stolpar för att kunna överföra elektrisk ström från kraftstationen i Baltak.
Den 16 april 1904 bildades Falköpings Elektriska Aktiebolag med ett aktiekapital på 125,000 kronor.
År 1906 hade man endast 106 abonnenter.
Vattentillgången i Tidan var osäker och växlande, så bolaget måste vidtaga åtgärder för reservkraft via ångdrift.
År 1910 skrevs det efter många turer ett nytt avtal med Trollhätte kraftverk att leverera el till Falköping.
Vattenförsörjning
Det fanns ju en hel del brunnar och talrika källor,som jag tidigare berört,men efter hand som befolkningen växte, blev vattentillgången allt mer otillräcklig och vattnets beskaffenhet försämrades.
Det borrades lite här och där, men källorna sinade och vattnet från Skogsjön var inte så bra,även läckan från kurorten och från Frejagatan och på min f.d. tomt på Torsgatan 18 togs det vatten från en stark källåder. (Finns fortfarande en stege ned till ett litet "skyddsrum" där det fanns en pumpstation).
Stadsläkaren O.Nyblom anmärkte 1932 på att vattnet inte var så bra.
Nu uppköptes kloreringsapparater,så att vattnet kunde steriliseras.
Man hade en samlingsbassäng och pumphus vid Krogstorp (Slutarp)och 8 st djupborrningar på Mösseberg,samt en högbassäng intill kurorten .
Falköping har sedan 1700-talet haft vattenbrist.
Falköpings höga läge har gjort att brunnarna sinat under varma och torra somrar.
Ända sedan 1800-talet har man försökt hitta nya vattentäkter. Dricksvattnet var kalkhaltigt (13 °dH), och hade en bismak av humusämnen. Under varma dagar kunde vattnet ge upphov till magsjuka.
Sedan 1959 får Falköping sitt vatten från Vättern.
Vattenledningen var ett samarbete mellan Falköpings, Skara och Skövde städer för att leverera mjukt vatten (3 °dH). De gamla vattenkällorna används som reservvattentäkt. Flera av stadens gamla vattentäkter är nu oanvändbara då de förgiftats av ogräsmedlet 2,6-diklorbensonitril (Totex strö).
Avlopp -och reningsverk.
1898 anlades gatubrunnar för att avleda vatten genom två öppna diken,ett mot stadssjön och ett nordost mot Friggeråker.
1922 leddes avloppet ut i stadssjön.
Åren 1926-28 ombyggdes hela avloppskanalen från stadens bebyggda område till stadssjön. 1932 blev det avloppsreningsverk installerat vid Lillsjön.
Der var bl.a min läkare Rickard Nordenankar som såg till att bakteriefloran blev acceptabel.
Denne doktor sydde ihop mig med 16 stygn i höger lår (skapligt jack blev det)med lapis bedövning när jag cyklade omkull 194.
Nu finns vår reningsanläggning vid mossen ned till "tippen!"
Köttbesiktning.
Sedan 1 april 1930 fanns även en köttbesiktningsbyrå vid Odengatan strax innan undergången mot Göteborg. Oskar Persson hette den förste besiktningsmannen och när jag var barn hette han Friberg, han hade bl.a. 2 vackra döttrar,Christina och Birgitta tror jag dom hette.
Det har även diskuterats en elektrisk spårväg mellan stan och Ranten mellan1911-14 tillsammans med ASEA.
Men vid början av 1900-talet så vann autobilismen terräng, vilket skrinlade dessa planer. 1908 bildades Falköping-Mössebergs bilaktiebolag. Det blev en del busstrafik,men vägarna var för dåliga vilket gjorde att bilar och bussar formligen skakade sönder.
Även en gångbro över järnvägen till Mössebergsområdet diskuterades 1904 och ända fram till år 1912 utan att ngt resultat åstadkommits mest beroende på vem som skulle betala vad.
Telefonväsendet har jag även skrivit om tidigare.
Men det kan väl nämnas att A.G. Bell år 1876 konstruerat sin första praktiska telefonapparat.
Redan 1880 började det första telefonnätet byggas i Stockholm
och i slutet av 1800-talet kunde man även "ringa" i Falköping.
Brandväsendet, hälsovården, sophantering,järnvägen har jag skrivit tidigare om.
Det fanns Fattigvård och ålderdomshem, barnkrubba,allmän folkpensionering,undervisning och folkbildning,samt bibliotek och olika kulturella inslag, som;Falköpings orkesterförening,Mössebergs musikkår,A.B.F.'s bibliotek,Logen Sigurds bibliotek,Västergötlands turisttrafikförening,Falbygdens Hembygds -och fornminnesförening, Falbygdens stadsarkiv,samt Planteringsförbundet.
Sedan 1 april 1930 fanns även en köttbesiktningsbyrå vid Odengatan strax innan undergången mot Göteborg. Oskar Persson hette den förste besiktningsmannen och när jag var barn hette han Friberg, han hade bl.a. 2 vackra döttrar,Christina och Birgitta tror jag dom hette.
De första idrottsföreningarna Falköpings IF och Rantens IF startade båda på 1900-talet.de begagnade Hästbacken som träningsplats.
År 1919 bildades Falköpings Gymnastik -och Idrottssällskap,
Samma år inköptes Vinrothska jorden försatt anlägga en idrottsplats. Detta blev sedermera Odenplan.
Merparten av informationen och bilder har jag hämtat från rektor Harald Wagners "Falköping genom tiderna" 1865-1940.
